frivilligexil

Jag är helt hookad på A-Trak-remixen på Yeah Yeah Yeahs' Heads Will Roll. Originalet är också grymt, med en sjukt snygg video, men remixen äger mest.

Annars kan man kanske lite långdraget säga att rubriken också har att göra med min helg. Jag rök för ungefär femhundratusende gången ihop med idioten på jobbet. Eller, jag rök ihop och jag rök ihop, han var på mig och tjafsade om samma saker som han alltid tjafsar om, mitt under rusningstimmen när jag stod och hällde upp en massa öl och hade 10 pers som stod och ropade på mig samtidigt. "Du har mycket kvar att lära dig, lilla gumman", "Du vet fortfarande inte hur man hanterar folk". Jag har aldrig haft och kommer fanimej aldrig att ha tålamod med sånt skit så jag bad honom dra åt helvete, också det för femhundratusende gången. Eftersom han är en jävla tönt fick jag sedan armbågar och krokben ivägen hela kvällen, men det är bara att sucka åt. Minisnopp någon?

Anledningen till att jag egentligen tar upp ett så hopplöst subjekt ännu en gång, är mest att jag jag börjar känna att min åsikt börjar gå igenom, och jag har alla andra på min sida. Det har i och för sig tagit förjävligt lång tid, men bättre sent än aldrig, och jag ger mig ta mig sjutton inte när det gäller sånt här. Det är inte bara jag som måste stå ut med den jävla muppen heller, för han är precis likadan mot den andra tjejen vi har också.
"jo, men 99% av alla tjejer förtjänar ju inget bättre än att bli knullade i röven på en toalett"
"din kille ser ju ut som en jävla bög, jag kan ge dig en riktig kuk"
jag orkar inte ens fortsätta, för det är verkligen en enkelriktad gata det där. Händer aldrig något nytt där inte. Chansen fick han också trots att han inte skulle ha haft det.

SÅ NU KAN DU TA OCH DRA ÅT HELVETE DIN JÄVLA TÖNT!!

Så det så.

Eftersom jag inte har pengar förrän på måndag måste jag hålla hårt i de små ören jag har tills dess. Vilket i sin tur innebär att jag inte har alltför mycket mat att välja på hemma. Men det spelar ju egentligen ingen roll, för det enda jag faktiskt vill ha är potatis.
potatispotatispotatispotatispotatispotatispotatispotatispotatispotatispotatispotatispotatispotatispotatispotatis
typ.

Tänk alla fina saker man kan göra med potatis:
Potatismos
Bakad potatis
Hasselbackspotatis
Stekt potatis
Potatisgratäng
Friterad potatis
Potatissallad
Stuvad potatis
Potatis- och purjosoppa

och ja, kokt potatis.

potatis is the shit, helt enkelt. nu blev jag så upphetsad att jag till och med började skriva med gemener.

Nåja, ingen kan väl åtminstone påstå att jag är dyr i drift. I alla fall inte när det gäller mat. Ge mig en potatis så är jag lycklig.

Nu är jag sedan ett par dagar hemkommen från Sverige och pappas begravning. Det känns fortfarande surrealistiskt och luddigt, och jag tror nog fortfarande inte riktigt på att det faktiskt var min pappa som låg i den där kistan. Trots att jag ju vet att det var det. Ceremonin var fin, men lite kort.

Släktansamligen gick relativt väl, inga konstigheter. Förmodligen träffas vi aldrig mer allihopa, nu när länken som höll ihop de två sidorna av familjen är borta. Min bror satt under hela middagen och blängde på Á, förmodligen är min käre respektive inte hockeyfinne nog för honom. Men det får han leva med.

Eftersom högskolan vägrat att ge mig någon som helst respit med något alls var det bara att sätta sig och plöja böcker nu när jag landade. Marknadsföringstenta på fredag som inte bör bli alltför svår (kursen har varit rolig!), två nya kurser har startat, affärsredovisning och organisationsteori, varav den senare uppenbart kommer att vara den intressantare.

Jag är rabiat igen eftersom jag sitter och rättar en gruppuppsats. Folk kan uppenbarligen fortfarande inte stavningskolla sina dokument.

 

- Städa badrummet (...)

- Sluta ha ångest över att jag skriver som en kratta

- Ringa internetoperatören och ljuga om att deras tekniker aldrig dök upp

- Innan ovanstående, kolla om modemet verkligen inte funkar

- Ringa doktorn/ögonläkare

- Boka gynekologtid

- Bläddra i nya kurslitteraturen (alt. få igenom min programregistrering och ta reda på exakt vad jag ska läsa)

- Kurtisera Á

- Köpa antennsladd till min tv

 

Saker jag kommer att göra: 2, möjligtvis 3. Badrummet är akut, mycket okvinnligt.

Jag sitter och letar gammal film igen. Just nu är jag mest sugen på att se Theda Bara som Cleopatra i filmen med samma namn, från 1917. Bara (vars namn är ett anagram för Arab Death) var en av de första att riktigt gå in i rollen som femme fatale, och fotograferades ofta bland benknotor, ormar och rök, vilket må vara barnmat idag, men riktigt provocerande på sin tid. Eftersom skådespelare under denna epok typecastades extremt, trodde publiken ofta att deras scenpersonligheter var de verkliga. För Bara fick detta många negativa effekter, som att t.ex. förvägras vård eftersom folk trodde att hon själv manat fram olyckan. Tyvärr gick den absolut största delen av hennes cirka 40 filmer filmer förlorade i en studiobrand, och numer återstår endast 3.
The Vamp.

(Ja, jag är helt uppe i gammal kostymfilm nu, men det är ju så mycket finare, och på samma gång ondare)

Jag vet inte om True Blood visas i Sverige än, läste något om att SVT2 skulle börja sända men vet inte när. Jag är helt hooked. Ser serien över nätet när den visas i USA, så nu har jag två avsnitt kvar på andra säsongen, sen är det bara att vänta. I början kändes den lite lam, men ju mer psykopater, sex och blod som kom in, desto roligare blev det. Själva sexet är förmodligen väldigt debatterat i USA, men jag gillar det. Det är ju så det funkar. Du är förbannad, du vill knulla, du är ledsen, du vill knulla, du är glad, du vill knulla. Någon gång i känslokedjan.
Min vän Jonas sa att det är lite som Buffy, och det är det väl, om man använder de gemensamma nämnarna småstad och vampyrer. Men sen vet jag inte. Jo, förstås. Bill är ju ungefär lika rolig som Buffys fyrkantiga killar. Precis som i Buffy ligger den verkliga underhållningen i den blonde vampyren. Spike, och Eric. Jag har aldrig sett poängen hos Alexander Skarsgård som sexsymbol, men nu när han spelar död och klär sig i svart börjar jag få en aning. Fast det säger kanske mer om mig än om honom.

Efter att ha vant mig vid en mer än månadslång utväxt (man slutar se den efter ett tag...) kändes det som en aha-upplevelse när jag färgade håret igår kväll. Igen. Lika trevligt varje gång. Kanske för att jag väntar skabblänge på att färga jämt, eller helt enkelt inte hinner med/kommer ihåg. Ingen som bryr sig ändå. Mina kunder i baren flinar bara nöjt och kommenterar att jag "minsann visst är blond, som en RIKTIG svenska!". Men den här helgen behöver jag vara snygg, av helt personliga och egoistiska skäl. Cannot talk 'bout it.

Apropå hårfärger har man väl haft de flesta vid det här laget. Den enda utmaningen som är kvar ligger i det platinablonda. Men eftersom jag är så blek har jag svårt att se hur det skulle bli bra. Svarthårig var jag länge i slutet av tonåren, men tröttnade på att underhålla skiten plus att håret gick av. Till slut sa min frisör åt mig att sluta färga håret, snagga mig eller helt enkelt vänta på att det skulle trilla av. Jag slutade färga. Skiten fick växa ut. Så t.ex. på mina studentfoton har jag halva längden svart och halva min egen färg (ljus kastanj). Jättesnyggt var det.  Just nu fortfarande röd. Här ostylad och nyduschad.

Idag hände något förhållandevis ovanligt. Dels så vaknade jag utan att vara täckt av svett (brukligt under juli-augusti), dels så har det varit mulet nästan hela dagen, och till och med vansinnesregnat en stund. Tyvärr tog det slut fort och sen tittade solen fram igen lagom tills jag var tvungen att gå ner på jobbet och få veckans turer. Eftersom min käre kollega J gett mig sin nyckel kom han och resten inte in och jag var tvungen att springa dit, och i och med det var all svalka försvunnen (trots att jag bor en minut från jobbet).