frivilligexil

Natten till lördag hade vi en våldtäkt på jobbet. Den första såvitt jag vet (inte för att det egentligen spelar någon roll). En kille hade puffade in en lite för full tjej på toaletten, knuffade omkull henne och våldtog henne. Med flera hundra personer på andra sidan dörren. Själv såg jag varken tjejen eller killen, utöver ett vagt minne av att ha sett någon med samma klädsel som killen. Tjejen gick utan att säga något hem till sin sambo, som tog med henne tillbaka när vi stängde.

Vår dörrvakt känner killen till namn och utseende, och uppgav dem också till polisen (vilket jag applåderar högaktningsfullt eftersom han kommer att få en massa skit av resten av den senegalesiska communityn, där det finns många papperslösa varför man helst slipper poliskontakt, för det). Killen har mage att släntra förbi baren inatt igen, vi ringer polisen, som råkar ha en bil i närheten, och vild jakt startar, med polis, delar av vår personal och random förbipasserande. Killen lyckades dock gömma sig, och det kommer nog att bli mer än komplicerat att hitta den jäveln nu. Men jag hoppas på att de gör det, och sen kan nån få ta och skära kuken av aset.

Givetvis fanns, och finns säkert, tvivlare. "Alltså det är ju skumt att ingen märkte något". "Det är ju det sämsta möjliga stället att göra det på, med så mycket folk i närheten, varför ta risken?". Nej, det är inte skumt - hög musik, alkohol, folk som kommer och går. Nej, det är inte sämsta möjliga stället - alla ställen är sämsta möjliga. Rent statistiskt är överfallsvåldtäkter som bekant inte det allra vanligaste, men det betyder inte att de inte sker. Tjejen har, med stöd av sin sambo, varit hos läkare och fått skador dokumenterade. Inga obetydliga skador heller. Så rimligt tvivel finns det inget.

Jag hoppas bara att de får tag i äcklet. Och att tjejen, om hon vill ha det, får hjälp och kan ta sig förbi det och gå vidare. Framåt.

Dags för ännu en religiös långhelg. Har dock aldrig riktigt satt mig in i vad Corpus Christi egentligen går ut på. Inte så intresserad helt enkelt. I praktiken betyder det exakt samma sak som alla andra religiösa helger - fest. I det här fallet med feria, dvs tivoli och ett speciellt område med ändlösa rader casetas, tält, med mat och sprit. Vissa casetas är öppna för allmänheten, vissa är privata.
Aida, Sandra och jag var ut till ferian häromkvällen (den lugna kvällen då man faktiskt kan gå runt på området utan att få tuppjuck) och drack sött vin, åkte pariserhjul och åt friterad fisk. Typ så här:

Suck, jag borde ta mig samman och fixa hur allt det här ser ut. Men det är ju så trååååååkigt....
Instead, los maños som trampade vårt vin:

Var ute och gick en liten promenad efter många timmars datande. Hemvägen blev förhindrad av två processioner, så det tog uppskattningsvis 45 min längre att komma hem eftersom det är totalt omöjligt att ta sig igenom. Väl på väg, traskande längs Pedro Antonio, ser jag en sak i stil med det här i skyltfönstret till en leksaksaffär. Jag sliter mitt hår för att inte ha burit på kameran, för det var en avskyvärd sak. En babydocka med sorgmantel och mantilj och hela köret.

Spain is different, som man sa på Francos tid.

...Åtminstone för den som har svårt med folkmängder och trängsel. Heliga veckan började i söndags, och även om många Granadabor flyr stan, så fyller turisterna deras plats. Påsken är den förmodligen största religiösa högtiden här nere i södra Spanien, och kännetecknas främst i Granada och Sevilla av de olika församlingarnas processioner genom staden, då man bär sina helgonbilder till katedralen. Vilken dag man marscherar på bestäms av vilken jungfru eller Kristus som är församlingens kännetecken. Rent estetiskt är processionerna oerhört fascinerande - bara det att de s.k. nazarenos, som utgör en stor del av tåget, är klädda som KKK brukar väcka stor uppmärksamhet hos utlänningar. Processionerna är långa och alla har egna musiker (i huvudsak trummor och blås), som spelar domedagsorkester under paradens gång, vilket är oerhört mäktigt. Jag, som inte ens är katolik, har flera gånger kommit på mig med att vilja gråta när jag ser en helgonbild ackompanjerad av musiken.

I år ska A och jag ta motorcykeln till Lissabon under de "största" dagarna - skärtorsdag till påskdagen. Lite ledsen är jag på ett sätt över det - för jag skulle verkligen vilja se den mest fascinerande processionen av dem alla igen - El Silencio (tystnaden). El Silencio går på torsdagsnatten, med start 00:00 och återvändo till kyrkan cirka 04:30 på morgonen. Man för här den korsfärste Kristus till graven. För många år sedan, när jag först kommit till Granada, vandrade jag planlöst runt i de historiska kvarteren i Albayzin i arla morgontimman och sprang på den här processionen av en slump. Man kan bara gapa och fascineras. Processionen går i absolut tystnad (vilket också givetvis gäller åskådarna), endast ackompanjerad av apokalyptiska bastrummor som går BOOM-BOOOM-BOOOM. Alla nazarenos bär svarta dräkter (se nedan) och vissa släpar stora kedjor efter sig på marken. Man vet inte om man ska gråta, fly eller rent av skratta för det är så otroligt fascinerande. Som ses på den undre bilden släcker man också all gatu- och fasadbelysning, så de enda ljusen som syns är de som lyser upp den korsfäste samt de facklor som vissa nazarenos bär. Sanslöst.

Något (eller ja, ännu en sak) som stör mig oerhört bland folk är när man står i en lång, jättelång eller inte så lång kö och en person någonstans i den främre halvan inte rör sig framåt. Till exempel i bankomatkön, man börjar bli lite irriterad över att det inte rör sig, spanar framåt och ser att det visst inte alls är så många före, men den som är näst på tur, eller tredje, står som fastfrusen i marken 10 meter från bankomaten (vilket innebär att man med råge respekterar den som håller på att ta ut pengar och förmodligen inte skulle kunna se dennes kod ens med kikare). Vad är vitsen med det? Själva idén med en kö är väl lite att den ska röra på sig också (såvida det inte är en bilkö på A-92 en söndagseftermiddag vi talar om)? Uppenbarligen hände det mig idag på posten, där jag skulle hämta ett paket med dyra underkläder. Ivrig som man var att lägga sina smutsiga tassar på detta heliga innehåll, så fann frustrationen inga gränser när jag började inse att jag stått still i närmare 15 minuter. Till att börja med svor jag över långsamma, struliga spanska tanter, men insåg snart att kön visst droppade på, även om i ett mycket stilla tempo. Dock så stod en tjej helt still strax före luckan, med ett mellanrum på 7-8 meter till framförvarande person. Eftersom jag inte var på humör för att börja munhuggas med bitchiga spanjacker (vilket jag numer utgår från är ett nationellt karaktärsdrag), så bet jag mig i tungan. MEN DET HÄNDE ALDRIG NÅGOT AAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH KAN INTE FOLK UPPFÖRA SIG SOM FOLK AAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHH

 

Á gav mig en bonsai häromdagen, en liten fikus för att vara exakt. Jag har klippt den lite, men om jag fattat det rätt så borde jag också plantera om den och förmodligen klippa av några rötter, så att de inte sticker upp ur krukan. Är dock lite rädd för att peta för mycket med det stackars plantskrället eftersom jag inte direkt har gröna fingrar. Och Á och jag hamnade förstås i luven på varandra direkt. Han påstår att man ska ansa trädet runt om, då originalidén är att den ska stå på en piedestal och kunna betraktas från alla håll. Jag har iofs bara googlat lite, men allt jag har läst pekar på att trädet bara ska ha ett "ansikte", dvs en sida som det ska beundras från. Á hetsade upp sig och började tjata om att vi skulle slå vad och att jag borde veta att han inte slår vad om han inte vet att han vinner, så jag låtsades som att han vann och lämnade ämnet. Ska leta lite mer dock.

(Och ja, det regnar! Igen!)

Dags att bli rabiat igen. Är det inte stavning och språkfel så är det något annat.

En sak som gör mig fullkomligt, fullkomligt galen är folk som 1)går långsamt och tar upp hela trottoaren 2)med ett sällskap på två personer lyckas ta upp en hel gata genom att gå en hit, än dit 3)folk som inte släpper förbi en trots att de ser att man går fortare/har bråttom/båda delarna 4)folk som kliver rakt ut på gatan, gärna samtidigt som de fäller upp ett paraply, utan att titta om det kommer någon som potentiellt får paraplyet i ansiktet.

Dessa fyra faktum, och liknande, gör att det är ett jävla helvete för mig att ta mig genom Granada närhelst det råkar vara mycket folk ute. Granainos har liksom inget jävla folkvett. Folk vandrar hit och dit, nämen oj, det var visst något där i fönstret jag måste titta på, oj, det vi pratar om är så viktigt så att vi måste STANNA utan någon uppenbar orsak (efter någon minut fortsätter vi att långsamt, långsamt promenera framåt), det viktigaste av allt är ju att vi alla går i bredd, oavsett om vi är två eller åtta personer. Den som har bråttom får väl ta någon annan väg! För här går jag med min man, våra barn och barnbarn och gamla mamma i sin rullstol!

Det låter ju hemskt gulligt och "sydländskt", men det är bara jävligt irriterande. Folk öppnar aldrig upp och släpper förbi någon annan, och ber man om passage blir man gärna utskälld ("vad gör du blondie, ska du riva av armen på mig eller?!?!?!?! JÄVLA UTLÄNNING!!!!). Vad fan. Är det för mycket begärt. Jag vet att Granada är en jäkla småstad, men kan inte folk sluta tänka som om de satt hemma på torget i nån by i Alpujarras och vattnade sina åsnor (sist när jag var upp skrämde vi de facto ett helt gäng åsnor med motorcykeln)?

Så här gillar jag C/Navas:                             Inte så här:




Ikväll ska jag dricka vin med Heidi. Hoppas att det slutat regna tills dess så att jag inte behöver slå nån med mitt fina Lisbeth Dahl-paraply.

Ja. Idag är staden grå. Regnar gör det också, för första gången på flera veckor. Nu tar det väl ungefär lika lång tid innan det slutar igen.

Veckans "skandal", om man nu vill kalla det så, är att prinsessan Elena av Borbón tar ut skilsmässa från sin man Jaime de Marichalar, efter 14 år. Imorse när jag satt och åt frukost hos Á och zappade runt hittade jag ett sånt där skvallerpanelsprogram, som i princip är det enda som finns dagtid på spansk tv (jämte matlagningsprogram och fråga doktorn). Panelen satt och gapade i munnen på varandra, så det var svårt att få något styr på vad de tyckte, men till slut kunde de flesta åtminstone enas om att det var "emot  katolska rättigheter" (ja, fråga inte) att en medlem av kungahuset skiljer sig. Så nu vet ni. Inte för att jag förstår vad rättigheter har med saken att göra, eftersom katoliker mest verkar ha skyldigheter.

Igår var det dessutom den nationella dagen för uppmärksammande av våld mot kvinnor. Det behövs. Mer om det sen.

Jag är nyvaken. Inte för att det blev senare än stängningsdags för min del igår (eller imorse), jag klev ut från jobbet 07:15 och 5 minuter senare var jag hemma. Käkade en omelett och gick och lade mig. Helgen har varit så jäävla lång och seg, mest för att jag också hade 4 timmars marknadsföringstenta i fredags. Igår rök jag i vanlig ordning ihop med min jobbar"kompis", som mitt under rush hour (04:30) började orera om att INGEN tjej minsann talar till honom så som jag just gjort (han hade frågat om det fanns öl kvar och jag svarade helt kort "det som ligger i kylen är det som finns"), och att JAG MÅSTE LÄRA MIG HUR MAN BEHANDLAR FOLK!! SPECIELLT MÄN!

Jag orkar egentligen inte ens börja i ämnet, låt oss säga att jag utan några större skrupler skulle slå en flaska i skallen på idioten.

Jag och Juan talade härom dagen igen om att jag borde börja dj-a på riktigt, och jag medger att jag är sugen. Men jag har prestationsångest så det skriker om det. Vid det här laget har jag sett och hört så många djs, och vet vad som är en bra respektive dålig session. Dessutom brukar jag högt och ljudligt klaga på de senare. Därför kan jag själv ju inte göra det dåligt, tyvärr. Där får man för sin stora käft.

Men om jag skulle prova och det inte skulle funka så kan jag kanske skaffa mig en sån här:

Alltså, så att om de inte skulle låta mig fortsätta kan jag ställa mig utanför jobbet på min dj-bil och terrorisera dem!

Jag har alltid försökt hålla föreställningar om allt som har med sociala betingningar och genus på minst en armslängds avstånd. Samma sak med generaliseringar om folks beteenden/mentalitet baserat på deras härkomst, det är väl ganska självklart. Ju längre jag bor i Spanien, desto hårdare lutar jag dock åt ett visst faktum: spanjorerna är ena sjuhelvetes sexister. Marockanerna är tyvärr ännu värre. Jag kan inte ens gå och handla utan att bli trakasserad på gatan. För några veckor sedan stod jag i snabbköpet och mediterade över huruvida jag skulle köpa neutral eller smaksatt yoghurt när en man plötsligt kommer fram och tar mig på bröstet. I snabbköpet! Jag blev helt paff, mannen bara skrattade lite menande och gick vidare. Givetvis skulle jag ha ringt på affärens ansvarige, men jag var så nollställd att jag inte gjorde det. Och de är nu oräkneliga de gånger jag helt fredligt vandrar gatan fram och en karl som kommer i motsatt riktning väser något i stil med "hej Rödluvan, ska du med och knulla?/jag vill slicka din fitta och knulla dig i röven/ikväll suger du min kuk/vad som helst". Helt sjukt obehagligt, för att inte tala om oacceptabelt. I början blev jag bara överrumplad, men nu är jag tyvärr så van att jag lärt mig att svara snabbt. Jag vet inte om det är för att jag synbarligen är utlänning och mitt röda hår drar uppmärksamheten åt sig, men det spelar fanimej ingen roll. Min jobbarkompis som också är svensk, och till råga på allt blond, får gång på gång hora-tillrop på gatan när hon är ute och delar ut flyers för klubben.  Till det kommer en annan av mina härliga kollegor, som är från Marocko, ständigt med "roliga" kommentarer om att vi ska visa brösten/ligga med honom/dumpa våra respektive bögar till pojkvänner. Grundar för en härlig stämning på jobbet. Jag har lyckats fasa ut killen lite i taget, och han är nu en hårsmån från att få sparken (dock mest för att han dessutom skiter i att jobba för att röka hasch), men det ska fan inte behöva ta ett år!

Härom kvällen skulle jag gå och käka sushi med Á och min (bra) jobbarkompis Juan och hans tjej. Jag satte på mig en knälång läderkjol. Promenaden upp till stället där vi stämt träff tar ungefär 20 minuter från mig. Redan vid det första rödljuset där jag fick vänta stannar en marockan med sin bil och frågar hur mycket en snabbis kostar. På väg genom stan får jag 2-3 tillrop till. Uppe på Gran Vía, nästan framme, går en kille förbi och väser "oooooo guapetonaaaaa" (snygging) varpå han mönstrar mig från topp till tå. Jag svarar, i casual ton, "asqueroso..." (äckel). Killen studsar nästan bakåt och börjar häva ur sig en lång salva om hur ful, tjock och äcklig jag är och att jag bara borde vara lycklig att han gav en komplimang till en så jävla vidrig och fet brud. Men då var jag redan över gatan.
Folk är helt sanslöst äckliga och jag undrar gång på gång a)hur  de tänker b)med vad de tänker. Det skulle vara fantastiskt att få lite styr på logiken här.

Jag är inte alls förtjust i att peka ut killar från Marocko som svinigare än andra, men faktum återstår, det är ofta dem jag har problem med. Min idiot till kollega använder argumentet att spanjorskor och andra utländska tjejer är horor som man kan ligga med, men gifta sig gör man med en marockansk tjej. Ett faktum är förmodligen att den typen kille aldrig skulle palla att ha en relation med oss "horor" eftersom vi kräver för mycket. Självklart är inte alla marockanska killar sexistmongon, precis som alla marockanska tjejer inte är undergivna husmödrar. Tyvärr tar det här förmodligen någon generation att jämna ut, att anpassa. Många tjejer kommer att få problem, bli slagna eller dödade på vägen.

Spaniens traditionella inställning till könsroller syns också i antalet kvinnor som mördas av sina parters eller ex varje år, en siffra som under de senaste åren legat relativt konstant runt 65-70. Det låter som en låg siffra i ett land med 46 miljoner invånare, och visst, det är en låg procentsiffra, men som vanligt finns alltid en ohygglig mängd mörkerfall, där man t.ex. saknat bevis eller helt enkelt inte hittat offret. De som kommer fram är de mest påträngande, där mannen regelrätt avrättat kvinnan och därefter ofta tagit sitt eget liv.
Därunder, i skuggan, finns hela kolonner av trakasserade kvinnor och tjejer.

Spanien är i mångt och mycket ett, med europeiska mått mätt, efterblivet land i många frågor. Fortfarande finns många som önskar en återgång till diktaturen och Francos tid, då man "kunde sova på gatan med plånboken full utan att någon rörde vid en". Huruvida detta är sant hyser jag mina tvivel, men även om det vore det, så, på bekostnad av vad? Personlig frihet, tryckfrihet, rörlighet, för att nämna några småsaker.

Det enda jag kan göra är ett protestera varenda gång, men ibland blir jag bara så trött. Och ofta får jag bara lust att slå folk på käften.


(ja, det här inlägget är lite svajigt vad gäller tema, men jag behövde skriva det)

Eller jag försökte åtminstone. Kommer nog aldrig att bli något vidare på foto, det är liksom inte min grej. Ángel får ta den sidan av verksamheten.

Hösten har kommit till Granada. Det märks också på att det börjar bli kallt att gå barfota inomhus, och strumpfota med för den delen. Snart åker vintertofflorna fram. Snart dags att åka och köpa paraffin till elementet också, annars blir det här min sista vinter. Det är aldrig någon som tror på en när man berättar om kombinationen Spanien + kallt, men det är sant. Granada ligger högt upp och det både blåser och regnar betänkligt under vintern. Snöar också, ibland. Inte för att det egentligen stör mig, det jobbiga är att komma hem och man aldrig blir varm! Husen är så dålig konstruerade att de 1) släpper in all kyla vintertid 2)kokar en levande under sommaren. Ibland frågar jag mig verkligen varför jag bor här.

Eftersom jag jobbar i bar är det egentligen ingen större idé att måla naglarna. Efter en timme är det repat och flagat och fult. Nu fick jag dock en sådan lust på lila. När jag var i Sverige i somras gick jag bärsärk på H&M som vanligt, eftersom det i Granada finns tre stilvarianter att välja på: "klassisk flickvän" (kan även vara mamma, dvs, kavajer, kostymbyxor, spetsiga skor, blusar, hollywoodhår), "sjuttonårig poptjej" (kling och alla liknande märken, mycket rosetter, prickar och gulligull) samt "fjortonårig skaterbrud" (exakt vad det låter som). Inget där emellan. Förutom då typ Blanco som ibland kan ha något som inte är paljetterade minihotpants. Synd bara att deras storlekar är för dvärgar (över 38 finns inte, och storlekarna är i regel en mindre än svenska). Så det blir inte mycket shopping här inte. Anyhow, jag gick bärsärk på H&M och köpte nagellack i 3 olika nyanser av lila. Himla fina allihop. Tydligen ska orange vara (/ha varit?) den rådande nagellackstrenden för tillfället, men det funkar liksom inte med min personlighet.



Fast egentligen skiftar den ganska mycket, men det är svårt att få på bild.

håhå jaja. Titta på mig, jag bloggar om nagellack. I'M BAD.

Att jag slösar tid och kraft på dem, alltså. Men samtidigt kan jag tyvärr inte låta bli att bli lika trött och irriterad varje gång. Vi kan börja här: jag lever på att jobba i bar. Jag har jobbat på ett ställe i ungefär två år, och på andra ställen lite under tiden.  Ungefär ett halvår efter att jag började gjorde jag slut med min totala jävla idiot till dåvarande kille, som dock också tyvärr var ansvarig på mitt jobb. Tur i oturen var att han blev helt galen och gjorde bort sig totalt inför chefen genom att kasta saker och skrika på kunder etc. Det ledde till att han åkte ut, och jag klev upp på hans position med övergripande ansvar för baren. Eftersom det fattades en person var vi tvungna att plocka in en ny kille. This is my subject. Den här personen, som jag nu jobbat ihop med under 1,5 år, är en sådan fruktansvärd jävla mansgris och sexist att det inte är klokt. I nuläget delar jag på ansvaret med en annan kille, eftersom ägaren också är en mansgris och påstår att kvinnor inte "klarar ansvaret lika bra som män". Det funkar finfint, vi har känt varandra i närmare 5 år och kommer skitbra överens. Pudelns kärna är dock följande: så fort min kollega/kompis sticker iväg/är borta en dag/whatever blir den andra killen oxtokig och skitsur för att, hör och häpna, EN KVINNA ska säga åt honom vad han måste göra! Detta yttrar sig genom att han skolkar, kommer försent, skiter i att jobba, står och röker hasch istället, försvinner ut på dansgolvet och letar ragg eller bara börjar tjafsa emot för minsta sak som måste göras. Eller börjar tjata om det gamla vanliga, dvs att han "ska knulla mig", "din pojkvän är en jävla bög", "när får jag se dig naken?", "jag knullar dig mycket bättre än den där bögen", etc, etc,etcetcetc i all jävla evighet. Jag orkar inte ens be honom dra åt helvete längre, för det går inte fram. Han skiter bara i det. För vem bryr sig om vad en jävla brud säger? Också att inkludera är att han brukar låtsas inför kunder att det är han som är chefen, om någon frågar. Skitlarvigt.