frivilligexil

Efter att ha vant mig vid en mer än månadslång utväxt (man slutar se den efter ett tag...) kändes det som en aha-upplevelse när jag färgade håret igår kväll. Igen. Lika trevligt varje gång. Kanske för att jag väntar skabblänge på att färga jämt, eller helt enkelt inte hinner med/kommer ihåg. Ingen som bryr sig ändå. Mina kunder i baren flinar bara nöjt och kommenterar att jag "minsann visst är blond, som en RIKTIG svenska!". Men den här helgen behöver jag vara snygg, av helt personliga och egoistiska skäl. Cannot talk 'bout it.

Apropå hårfärger har man väl haft de flesta vid det här laget. Den enda utmaningen som är kvar ligger i det platinablonda. Men eftersom jag är så blek har jag svårt att se hur det skulle bli bra. Svarthårig var jag länge i slutet av tonåren, men tröttnade på att underhålla skiten plus att håret gick av. Till slut sa min frisör åt mig att sluta färga håret, snagga mig eller helt enkelt vänta på att det skulle trilla av. Jag slutade färga. Skiten fick växa ut. Så t.ex. på mina studentfoton har jag halva längden svart och halva min egen färg (ljus kastanj). Jättesnyggt var det.  Just nu fortfarande röd. Här ostylad och nyduschad.