Ordning i leden!
Dags att bli rabiat igen. Är det inte stavning och språkfel så är det något annat.
En sak som gör mig fullkomligt, fullkomligt galen är folk som 1)går långsamt och tar upp hela trottoaren 2)med ett sällskap på två personer lyckas ta upp en hel gata genom att gå en hit, än dit 3)folk som inte släpper förbi en trots att de ser att man går fortare/har bråttom/båda delarna 4)folk som kliver rakt ut på gatan, gärna samtidigt som de fäller upp ett paraply, utan att titta om det kommer någon som potentiellt får paraplyet i ansiktet.
Dessa fyra faktum, och liknande, gör att det är ett jävla helvete för mig att ta mig genom Granada närhelst det råkar vara mycket folk ute. Granainos har liksom inget jävla folkvett. Folk vandrar hit och dit, nämen oj, det var visst något där i fönstret jag måste titta på, oj, det vi pratar om är så viktigt så att vi måste STANNA utan någon uppenbar orsak (efter någon minut fortsätter vi att långsamt, långsamt promenera framåt), det viktigaste av allt är ju att vi alla går i bredd, oavsett om vi är två eller åtta personer. Den som har bråttom får väl ta någon annan väg! För här går jag med min man, våra barn och barnbarn och gamla mamma i sin rullstol!
Det låter ju hemskt gulligt och "sydländskt", men det är bara jävligt irriterande. Folk öppnar aldrig upp och släpper förbi någon annan, och ber man om passage blir man gärna utskälld ("vad gör du blondie, ska du riva av armen på mig eller?!?!?!?! JÄVLA UTLÄNNING!!!!). Vad fan. Är det för mycket begärt. Jag vet att Granada är en jäkla småstad, men kan inte folk sluta tänka som om de satt hemma på torget i nån by i Alpujarras och vattnade sina åsnor (sist när jag var upp skrämde vi de facto ett helt gäng åsnor med motorcykeln)?
Så här gillar jag C/Navas: Inte så här:
Ikväll ska jag dricka vin med Heidi. Hoppas att det slutat regna tills dess så att jag inte behöver slå nån med mitt fina Lisbeth Dahl-paraply.
En sak som gör mig fullkomligt, fullkomligt galen är folk som 1)går långsamt och tar upp hela trottoaren 2)med ett sällskap på två personer lyckas ta upp en hel gata genom att gå en hit, än dit 3)folk som inte släpper förbi en trots att de ser att man går fortare/har bråttom/båda delarna 4)folk som kliver rakt ut på gatan, gärna samtidigt som de fäller upp ett paraply, utan att titta om det kommer någon som potentiellt får paraplyet i ansiktet.
Dessa fyra faktum, och liknande, gör att det är ett jävla helvete för mig att ta mig genom Granada närhelst det råkar vara mycket folk ute. Granainos har liksom inget jävla folkvett. Folk vandrar hit och dit, nämen oj, det var visst något där i fönstret jag måste titta på, oj, det vi pratar om är så viktigt så att vi måste STANNA utan någon uppenbar orsak (efter någon minut fortsätter vi att långsamt, långsamt promenera framåt), det viktigaste av allt är ju att vi alla går i bredd, oavsett om vi är två eller åtta personer. Den som har bråttom får väl ta någon annan väg! För här går jag med min man, våra barn och barnbarn och gamla mamma i sin rullstol!
Det låter ju hemskt gulligt och "sydländskt", men det är bara jävligt irriterande. Folk öppnar aldrig upp och släpper förbi någon annan, och ber man om passage blir man gärna utskälld ("vad gör du blondie, ska du riva av armen på mig eller?!?!?!?! JÄVLA UTLÄNNING!!!!). Vad fan. Är det för mycket begärt. Jag vet att Granada är en jäkla småstad, men kan inte folk sluta tänka som om de satt hemma på torget i nån by i Alpujarras och vattnade sina åsnor (sist när jag var upp skrämde vi de facto ett helt gäng åsnor med motorcykeln)?
Så här gillar jag C/Navas: Inte så här:
Ikväll ska jag dricka vin med Heidi. Hoppas att det slutat regna tills dess så att jag inte behöver slå nån med mitt fina Lisbeth Dahl-paraply.
Ja, man kan ju alltid fantisera...
En av många effekter som den här bilden har på mig är att vilja operera brösten. En annan är att vilja köpa en peruk.
Follow my blog with bloglovin
Måste man så måste man.
"Svenskar klär sig så tråkigt"
Det var först Underbara Clara och sedan Mon Chéri som pratade om det, även om i något olika tappning. Claras fakta i anknytning till Elle-galan är ju skrattretande (inte hennes hard facts, utan utan det faktum att det faktiskt är så). Hej, stora feta inavel. Att nominera sina egna bloggare är ju löjligt.
Sedan det här med att svenskar är fega vad gäller klädsel är väl inget nytt. Men vi är väl knappast de enda. Jag tycker inte direkt att jag klär mig speciellt provokativt eller extremt till vardags, men ändå blir jag glodd på uppifrån och ner varje gång jag är ute på stan här i Granada. En varje dag-utstyrsel för min respektive är stuprörsjeans, Doc Martens och kavaj/långrock. Och hans 10 centimeter svarta hår som står på ända. Inte heller det speciellt provocerande i min värld, men det händer titt som tätt att folk både stoppar honom och kommer fram till honom på stan och berättar att de tycker att han ser ut som skit. Helt okända människor. Första gångerna det hände trodde jag att det var något skämt. Men folk stör sig tydligen något otroligt på hur han ser ut. Så är ju södern en jäkla byhåla också. Så jag tror absolut inte att det är något uteslutande svenskt. Det är bara ett tecken på en skygglappsbeprydd mentalitet och en svårighet att hantera oliktänkande.
Å andra sidan har även jag otroligt svårt att hantera "mode-Sverige". Det är så urbota tråkigt. Ta Acne som exempel. Hur ofta gör de riktigt kul kläder? Nähej, ännu en säckig, svart t-shirt. Det var ju spännande. 600 spänn kostar den också. Ändå är Acne teh shizzit. Med till exempel Whyred känner jag ofta också samma sak, även om de är aningens roligare. Följaktligen har jag inte alls något utbyte av modebloggare i stil med Elin Kling, det är väl rätt uppenbart. Sedan är det dock logiskt att Vintagenätverksklicken kände sig utstirrade på Blog Awards. Det skulle jag förmodligen också ha blivit. Samtidigt så vet jag inte vad man egentligen väntade sig. Det är ju trots allt ett event som anordnads av VeckoRevyn och av fjortisbloggare betraktas som ett evenemang i nivå med Oscarsgalan. Men det är klart att det är förjävla tråkigt att det här gänget, som har vettiga, intressanta och inspirerande bloggar kände sig så utanför.
För att återgå till ämnet, så vet jag inte om det är att folk inte kan bättre eller att de helt enkelt inte vill. Eller, det ena kanske egentligen är en följd av det andra. Folk har inte så mycket mer referenser helt enkelt. Sedan finns det ju dårar som ursnygga Rebecca Simonsson som gör och sätter på sig vad de vill ändå, och dem vill jag ge en stor applåd. Det beror oftast helt enkelt på vilken inställning man tar till mängden. En del av den eller spelar det ingen större roll? Där ligger väl oftast svaret. Däremot skulle jag egentligen hoppas på att folk som inte dagligen bloggar om oversizetees och lacktights fortsätter att gå på typ Blog Awards. Det är inspirerande med ett bryt. För, just det, Sverige är väldigt litet, de här kretsarna än mindre och därför också extremt homogena (ett klassiskt exempel på en informell organisation med outtalade normer och "åsikter"). Det är klart att det kan kännas jävligt jobbigt, frustrerande och tråkigt, men samtidigt gör det ju det roligare att skaka om en aning.
Sedan det här med att svenskar är fega vad gäller klädsel är väl inget nytt. Men vi är väl knappast de enda. Jag tycker inte direkt att jag klär mig speciellt provokativt eller extremt till vardags, men ändå blir jag glodd på uppifrån och ner varje gång jag är ute på stan här i Granada. En varje dag-utstyrsel för min respektive är stuprörsjeans, Doc Martens och kavaj/långrock. Och hans 10 centimeter svarta hår som står på ända. Inte heller det speciellt provocerande i min värld, men det händer titt som tätt att folk både stoppar honom och kommer fram till honom på stan och berättar att de tycker att han ser ut som skit. Helt okända människor. Första gångerna det hände trodde jag att det var något skämt. Men folk stör sig tydligen något otroligt på hur han ser ut. Så är ju södern en jäkla byhåla också. Så jag tror absolut inte att det är något uteslutande svenskt. Det är bara ett tecken på en skygglappsbeprydd mentalitet och en svårighet att hantera oliktänkande.
Å andra sidan har även jag otroligt svårt att hantera "mode-Sverige". Det är så urbota tråkigt. Ta Acne som exempel. Hur ofta gör de riktigt kul kläder? Nähej, ännu en säckig, svart t-shirt. Det var ju spännande. 600 spänn kostar den också. Ändå är Acne teh shizzit. Med till exempel Whyred känner jag ofta också samma sak, även om de är aningens roligare. Följaktligen har jag inte alls något utbyte av modebloggare i stil med Elin Kling, det är väl rätt uppenbart. Sedan är det dock logiskt att Vintagenätverksklicken kände sig utstirrade på Blog Awards. Det skulle jag förmodligen också ha blivit. Samtidigt så vet jag inte vad man egentligen väntade sig. Det är ju trots allt ett event som anordnads av VeckoRevyn och av fjortisbloggare betraktas som ett evenemang i nivå med Oscarsgalan. Men det är klart att det är förjävla tråkigt att det här gänget, som har vettiga, intressanta och inspirerande bloggar kände sig så utanför.
För att återgå till ämnet, så vet jag inte om det är att folk inte kan bättre eller att de helt enkelt inte vill. Eller, det ena kanske egentligen är en följd av det andra. Folk har inte så mycket mer referenser helt enkelt. Sedan finns det ju dårar som ursnygga Rebecca Simonsson som gör och sätter på sig vad de vill ändå, och dem vill jag ge en stor applåd. Det beror oftast helt enkelt på vilken inställning man tar till mängden. En del av den eller spelar det ingen större roll? Där ligger väl oftast svaret. Däremot skulle jag egentligen hoppas på att folk som inte dagligen bloggar om oversizetees och lacktights fortsätter att gå på typ Blog Awards. Det är inspirerande med ett bryt. För, just det, Sverige är väldigt litet, de här kretsarna än mindre och därför också extremt homogena (ett klassiskt exempel på en informell organisation med outtalade normer och "åsikter"). Det är klart att det kan kännas jävligt jobbigt, frustrerande och tråkigt, men samtidigt gör det ju det roligare att skaka om en aning.
Ser vi så jävla konstiga ut? Det kanske vi gör!
Fin klädhög!
Fin klädhög och risigt hår! Fotandet gick på fem röda, och nu tänker jag fanimej inte sätta foten utanför dörren mer idag. Måndag är min söndag.
Fotogenisk?
Nu ska jag på fotosession med Lucia och Rafa. Är bokstavligen Lucias affischbarn. Förhoppningsvis blir det snyggt!
Jag vill aldrig bli stor
I och för sig är man väl redan framme, och det med råge. Jag är 25, det vill säga halvvägs. Tillbringar alldeles för mycket tid med att idissla över vad alla andra gör för spännande saker.
Igår satt jag och bäste J och snackade om vad fan vi ska ta oss till egentligen. Eftersom han är tokgrym på det han gör så oroar jag mig inte nämnvärt för hans framtid. Däremot börjar det bli rastlöst på den här fronten nu. Stan börjar bli för liten, inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, men jag känner ett sug efter nya saker.
Igår satt jag och bäste J och snackade om vad fan vi ska ta oss till egentligen. Eftersom han är tokgrym på det han gör så oroar jag mig inte nämnvärt för hans framtid. Däremot börjar det bli rastlöst på den här fronten nu. Stan börjar bli för liten, inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, men jag känner ett sug efter nya saker.
Fast samtidigt så är det ofta jag inte vet vad sjutton jag håller på med. Eller vart jag ska ta vägen. Klart är att jag inte kommer att ta hänsyn till Á om min flyttsjuka blir för stark. Jag tror inte på självuppoffring för ett förhållandes sak.
Vad skönt det skulle vara att få bli 18 år igen. Vilka visioner man hade då, och vad bra man var på allt. Nu är det så enkelt att bara se begränsningarna.
Förhoppningsvis får jag flera projekt på fötter i år. Väntar bara på att startkapitalet ska komma in. För jag vill fanimej inte sitta på samma ställe om ett år.
Aerodynamic
Istället blev det mitt i allt stora Daft Punk-dagen av idag. Jag vill också leka med knappar! Och ha fina robothjälmar!
Dagens tecknade
Det här landade i brevlådan idag:
En massa tecknade skivor.
Men idag vill jag mest lyssna på Dead Kennedys och joddla med i Stealing People's Mail. Inte jobba. Istället för att jobba sitter och jag på facebook. Bra säsongsstart. Det stora problemet med att jobba hemifrån. För många distraktioner (först skrev jag disktrationer - det också).
And we got license plates, wedding gifts, tax returns
Checks to politicians from real estate firms
Money, bills and cancelled checks
Pretty funny pictures of your kids
Nörden och tiden
Eftersom jag så snällt bad om det så fick jag Fredrik Strages Stragetxt i julklapp (ett sätt att underlätta för mor min samtidigt som jag besparar mig själv ännu en filosofibok på kanslisvenska. Bläddrade lite hemma på byn, då väldigt selektivt och adrenalinsökande, nu forsar jag fram genom boken som Río Genil här nu efter spöregnen.
Någonstans läste jag visst att det numera var ute med att på Stragemanér ha tokkoll på all popkultur i hela universum, och var jag nu än läste det och vem som än skrev det, så kan de mycket väl ha rätt. Jag tycker dock (givetvis utan att någonsin ha träffat karln ifråga) väldigt mycket om Fredrik och hans skamlösa adjektivdroppande och refererande hit, dit och till Korea. Nu var det här dock inte tänkt att urarta till en fantext, utan det som triggade mig var mer en specifik del i en text om Fredriks uppväxt som mer eller mindre hopplös nörd.
Först vill jag påpeka att jag aldrig var fullt lika nördig. Jag spelade aldrig rollspel. Givetvis lästes det fantasy och läroböcker i alvspråk införskaffades, men sen tog det stopp. Samtidigt inser jag att det inte gör mig det allra minsta bättre, eftersom spetskompetens ju som bekant är vad som efterfrågas nuförtiden. Hade jag nördat ner mig helt så hade kanske jag också haft en riktig karriär nu!
För att återgå till ämnet. Strage talar bland annat om sina försök att skolka och den effekt de hade på hans nerver, och hur han tjugo år senare drömmer mardrömmar om att komma för sent till ett prov. Här kan vi bara skaka hand. Och jag kan bara konstatera att jag absolut bosatt mig i fel land. Jag är nämligen fullkomligt anal vad gäller tid, scheman, deadlines och så vidare, vilket ju som bekant inte går alltför väl ihop med det spanska (ökänt men likväl sant) "mañana"-tänket. Jag har aldrig varit sen till jobbet, något jobb i hela mitt liv, med undantag för den enda gång jag försov mig när jag jobbade på ICA (och började fucking fem på morgonen). Jag är alltid, alltid i tid och väntar hellre en timme än kommer tjugo minuter försent (även om det börjar försvinna nu). Med lite god vilja kanske man skulle kalla det att ha respekt för andras tid (eller bara tiden i sig självt), men samtidigt är det också just tidsödande. Och det sliter på nerverna, vill jag lova. Men ändå är det fullkomligt omöjligt för mig att bara skita i minutvisaren. Här funkar det så att om du stämmer träff med en bekant en utsatt tid, låt oss säga 21, så är jag på plats 21. Däremot är det mer en lyckad slump om den andra parten dyker upp före 21.30. Detta är också en stor anledning till varför så få saker någonsin blir gjorda i det här landet (den andra är det faktum att en statsanställning är på livstid). Ska jag göra myndighetsgrejs eller har läkartid, garderar jag mig gärna med en halvtimme för att vara säker på att jag går rätt etc. (detta gäller då speciellt här i Granada där inget någonsin verkar vara skyltat, ingen adress finns på kallelsen och ingen vet var något ligger).
Detta leder också givetvis till att jag inte är stresstålig för fem öre i en slumpad/oväntad situation. Punktligheten bottnar syvende och sist i en kontrollfixering, som i sin tur kan orsaka väldigt underliga scenarion om jag blir överraskad. Om jag däremot har koll på läget, så är stressen snarare ett stimulansmedel för självförtroendet. Kolla, jag klarar det. Därför är jag alltid skitbra på mina jobb efter ett tag även om det i början varit katastrof. Även om jag personligen inte har mardrömmar om missade prov, så är fortfarande tanken nog för att provocera obehag. Det är jobbigt, pinsamt och lämnar ut ens noll koll i ett oönskat läge. Hittills har planering visat sig överlägsen vad gäller behaglighetsgrad, så det känns bäst att fortsätta på det spåret.
Någonstans läste jag visst att det numera var ute med att på Stragemanér ha tokkoll på all popkultur i hela universum, och var jag nu än läste det och vem som än skrev det, så kan de mycket väl ha rätt. Jag tycker dock (givetvis utan att någonsin ha träffat karln ifråga) väldigt mycket om Fredrik och hans skamlösa adjektivdroppande och refererande hit, dit och till Korea. Nu var det här dock inte tänkt att urarta till en fantext, utan det som triggade mig var mer en specifik del i en text om Fredriks uppväxt som mer eller mindre hopplös nörd.
Först vill jag påpeka att jag aldrig var fullt lika nördig. Jag spelade aldrig rollspel. Givetvis lästes det fantasy och läroböcker i alvspråk införskaffades, men sen tog det stopp. Samtidigt inser jag att det inte gör mig det allra minsta bättre, eftersom spetskompetens ju som bekant är vad som efterfrågas nuförtiden. Hade jag nördat ner mig helt så hade kanske jag också haft en riktig karriär nu!
För att återgå till ämnet. Strage talar bland annat om sina försök att skolka och den effekt de hade på hans nerver, och hur han tjugo år senare drömmer mardrömmar om att komma för sent till ett prov. Här kan vi bara skaka hand. Och jag kan bara konstatera att jag absolut bosatt mig i fel land. Jag är nämligen fullkomligt anal vad gäller tid, scheman, deadlines och så vidare, vilket ju som bekant inte går alltför väl ihop med det spanska (ökänt men likväl sant) "mañana"-tänket. Jag har aldrig varit sen till jobbet, något jobb i hela mitt liv, med undantag för den enda gång jag försov mig när jag jobbade på ICA (och började fucking fem på morgonen). Jag är alltid, alltid i tid och väntar hellre en timme än kommer tjugo minuter försent (även om det börjar försvinna nu). Med lite god vilja kanske man skulle kalla det att ha respekt för andras tid (eller bara tiden i sig självt), men samtidigt är det också just tidsödande. Och det sliter på nerverna, vill jag lova. Men ändå är det fullkomligt omöjligt för mig att bara skita i minutvisaren. Här funkar det så att om du stämmer träff med en bekant en utsatt tid, låt oss säga 21, så är jag på plats 21. Däremot är det mer en lyckad slump om den andra parten dyker upp före 21.30. Detta är också en stor anledning till varför så få saker någonsin blir gjorda i det här landet (den andra är det faktum att en statsanställning är på livstid). Ska jag göra myndighetsgrejs eller har läkartid, garderar jag mig gärna med en halvtimme för att vara säker på att jag går rätt etc. (detta gäller då speciellt här i Granada där inget någonsin verkar vara skyltat, ingen adress finns på kallelsen och ingen vet var något ligger).
Detta leder också givetvis till att jag inte är stresstålig för fem öre i en slumpad/oväntad situation. Punktligheten bottnar syvende och sist i en kontrollfixering, som i sin tur kan orsaka väldigt underliga scenarion om jag blir överraskad. Om jag däremot har koll på läget, så är stressen snarare ett stimulansmedel för självförtroendet. Kolla, jag klarar det. Därför är jag alltid skitbra på mina jobb efter ett tag även om det i början varit katastrof. Även om jag personligen inte har mardrömmar om missade prov, så är fortfarande tanken nog för att provocera obehag. Det är jobbigt, pinsamt och lämnar ut ens noll koll i ett oönskat läge. Hittills har planering visat sig överlägsen vad gäller behaglighetsgrad, så det känns bäst att fortsätta på det spåret.
Fredag (innovativt)
Klar med helvetetstentan för någon timme sedan. Återstår väl att se hur det gick. Men nu ska jag ägna mig åt roligare saker, mest en massa musik. Ska skriva ett par recensioner nu, sen styra upp den rebelliska skivhögen som flytit ut på golvet samt förbereda för morgondagens dj-ande. Min scenskräck börjar göra sig påmind (och det är ju de facto så mycket lättare att kritisera än att själv stå där), men jag kör på Jannicas stenansikte-taktik. Förhoppningsvis slipper jag större delen av de sunkiga Vetusta Morla-requestsen i och med att jag går av 04:30.
Idag ska jag dessutom jobba en spelning med Microsurco-Dany. Vet inte vad det är han dragit hit den här gången dock. Bådar inte alltför gott med tanke på att ett av banden heter Wakala. Förmodligen något hc-mojs (jag orkar inte ens leta på myspace) eller hobbymetal.Ingen tid att slappna av eller att bli full förrän 04:30 söndag morgon, sammanfattningsvis. Men då kommer helvetet att bryta lös.
Och javisst, imorgon går våra 00talslistor upp på DSC. Ingen i hela världen är förmodligen överens med min etta, men jag försvarar den med näbbar och klor. Helvetet har potential att bryta lös även där.
Skräp slash pepp
Varför ser allt ut som skit i Internet Explorer? Jag vet ju svaret, men det är ju ändock ack så frustrerande. DÖ IE.
Jag steg upp för två timmar sen, sitter fortfarande i pyjamas, borde tentaplugga för morgondagen men asch det ordnar sig nog... Dessutom ska jag lista, recensera och förbereda lördagens skivspelande! Yes, yours truly är tillbaka vid mixerbordet! Ska värma upp för J, lite som en smygstart. Men 4,5 timme blir det åtminstone, så jag måste styra upp mina skivor och preppa och tänka på BPM och sånt.
Jag steg upp för två timmar sen, sitter fortfarande i pyjamas, borde tentaplugga för morgondagen men asch det ordnar sig nog... Dessutom ska jag lista, recensera och förbereda lördagens skivspelande! Yes, yours truly är tillbaka vid mixerbordet! Ska värma upp för J, lite som en smygstart. Men 4,5 timme blir det åtminstone, så jag måste styra upp mina skivor och preppa och tänka på BPM och sånt.
Årets skiva. Och resten.
I år går jag lokalt. Men förhoppningsvis går de lokala snart globalt. Årets liveakt, årets helvetesjävla, årets allt helt enkelt.
2009 var Guadalupe Platas år. Jag har under årets lopp sett dem närmare tiotalet gånger, och varenda gång stapplar man ut precis lika tillplattad men extatisk. Nu senast på Teatro Alhambra tillsammans med halvlovande konstpunkare och överetablerade get-lookalikes fick de en sittande teaterpublik att ställa sig upp, stirra och i flera fall gråta. Helt sanslös konsert som kostade både en gitarr och en barreño livet. På skiva är de det bästa i år, på scen är de något av det bästa jag någonsin sett.
Om ett par månader på en scen i Austin, Texas. Bäva, SXSW.
Resten är de här:
2. David Sylvian Manafon
3. Delorean Ayrton Senna
4. Editors In this light and on this evening
5. Dundertåget Skaffa ny frisyr
6. The Horrors Primary Colours
7. Röyksopp Junior
8. The Gossip Music for men
9. AC4 AC4
10. Kent Röd
Men jag vill gärna inflika att några är med mest för att alla andra hade nominerat så jävla tråkigt. Fuck Fever Ray, Anna Järvinen och hela fucking allt. Fast jag är glad att ingen röstade på Fuck Buttons i alla fall. Då hade jag spöat dem. Härom dagen spelade i och för sig Juan en Fuck Buttons-låt som var ok, men jag är säker på att det är samma sak som i fallet Animal Collective, det vill säga undantaget som bekräftar regeln (där är Brother Sport den hittills enda låt som går att lyssna på). Och Kent var tydligen tvungna att bli disco-Kent för att funka.
2009 var Guadalupe Platas år. Jag har under årets lopp sett dem närmare tiotalet gånger, och varenda gång stapplar man ut precis lika tillplattad men extatisk. Nu senast på Teatro Alhambra tillsammans med halvlovande konstpunkare och överetablerade get-lookalikes fick de en sittande teaterpublik att ställa sig upp, stirra och i flera fall gråta. Helt sanslös konsert som kostade både en gitarr och en barreño livet. På skiva är de det bästa i år, på scen är de något av det bästa jag någonsin sett.
Om ett par månader på en scen i Austin, Texas. Bäva, SXSW.
Resten är de här:
2. David Sylvian Manafon
3. Delorean Ayrton Senna
4. Editors In this light and on this evening
5. Dundertåget Skaffa ny frisyr
6. The Horrors Primary Colours
7. Röyksopp Junior
8. The Gossip Music for men
9. AC4 AC4
10. Kent Röd
Men jag vill gärna inflika att några är med mest för att alla andra hade nominerat så jävla tråkigt. Fuck Fever Ray, Anna Järvinen och hela fucking allt. Fast jag är glad att ingen röstade på Fuck Buttons i alla fall. Då hade jag spöat dem. Härom dagen spelade i och för sig Juan en Fuck Buttons-låt som var ok, men jag är säker på att det är samma sak som i fallet Animal Collective, det vill säga undantaget som bekräftar regeln (där är Brother Sport den hittills enda låt som går att lyssna på). Och Kent var tydligen tvungna att bli disco-Kent för att funka.
