Nörden och tiden
Eftersom jag så snällt bad om det så fick jag Fredrik Strages Stragetxt i julklapp (ett sätt att underlätta för mor min samtidigt som jag besparar mig själv ännu en filosofibok på kanslisvenska. Bläddrade lite hemma på byn, då väldigt selektivt och adrenalinsökande, nu forsar jag fram genom boken som Río Genil här nu efter spöregnen.
Någonstans läste jag visst att det numera var ute med att på Stragemanér ha tokkoll på all popkultur i hela universum, och var jag nu än läste det och vem som än skrev det, så kan de mycket väl ha rätt. Jag tycker dock (givetvis utan att någonsin ha träffat karln ifråga) väldigt mycket om Fredrik och hans skamlösa adjektivdroppande och refererande hit, dit och till Korea. Nu var det här dock inte tänkt att urarta till en fantext, utan det som triggade mig var mer en specifik del i en text om Fredriks uppväxt som mer eller mindre hopplös nörd.
Först vill jag påpeka att jag aldrig var fullt lika nördig. Jag spelade aldrig rollspel. Givetvis lästes det fantasy och läroböcker i alvspråk införskaffades, men sen tog det stopp. Samtidigt inser jag att det inte gör mig det allra minsta bättre, eftersom spetskompetens ju som bekant är vad som efterfrågas nuförtiden. Hade jag nördat ner mig helt så hade kanske jag också haft en riktig karriär nu!
För att återgå till ämnet. Strage talar bland annat om sina försök att skolka och den effekt de hade på hans nerver, och hur han tjugo år senare drömmer mardrömmar om att komma för sent till ett prov. Här kan vi bara skaka hand. Och jag kan bara konstatera att jag absolut bosatt mig i fel land. Jag är nämligen fullkomligt anal vad gäller tid, scheman, deadlines och så vidare, vilket ju som bekant inte går alltför väl ihop med det spanska (ökänt men likväl sant) "mañana"-tänket. Jag har aldrig varit sen till jobbet, något jobb i hela mitt liv, med undantag för den enda gång jag försov mig när jag jobbade på ICA (och började fucking fem på morgonen). Jag är alltid, alltid i tid och väntar hellre en timme än kommer tjugo minuter försent (även om det börjar försvinna nu). Med lite god vilja kanske man skulle kalla det att ha respekt för andras tid (eller bara tiden i sig självt), men samtidigt är det också just tidsödande. Och det sliter på nerverna, vill jag lova. Men ändå är det fullkomligt omöjligt för mig att bara skita i minutvisaren. Här funkar det så att om du stämmer träff med en bekant en utsatt tid, låt oss säga 21, så är jag på plats 21. Däremot är det mer en lyckad slump om den andra parten dyker upp före 21.30. Detta är också en stor anledning till varför så få saker någonsin blir gjorda i det här landet (den andra är det faktum att en statsanställning är på livstid). Ska jag göra myndighetsgrejs eller har läkartid, garderar jag mig gärna med en halvtimme för att vara säker på att jag går rätt etc. (detta gäller då speciellt här i Granada där inget någonsin verkar vara skyltat, ingen adress finns på kallelsen och ingen vet var något ligger).
Detta leder också givetvis till att jag inte är stresstålig för fem öre i en slumpad/oväntad situation. Punktligheten bottnar syvende och sist i en kontrollfixering, som i sin tur kan orsaka väldigt underliga scenarion om jag blir överraskad. Om jag däremot har koll på läget, så är stressen snarare ett stimulansmedel för självförtroendet. Kolla, jag klarar det. Därför är jag alltid skitbra på mina jobb efter ett tag även om det i början varit katastrof. Även om jag personligen inte har mardrömmar om missade prov, så är fortfarande tanken nog för att provocera obehag. Det är jobbigt, pinsamt och lämnar ut ens noll koll i ett oönskat läge. Hittills har planering visat sig överlägsen vad gäller behaglighetsgrad, så det känns bäst att fortsätta på det spåret.
Någonstans läste jag visst att det numera var ute med att på Stragemanér ha tokkoll på all popkultur i hela universum, och var jag nu än läste det och vem som än skrev det, så kan de mycket väl ha rätt. Jag tycker dock (givetvis utan att någonsin ha träffat karln ifråga) väldigt mycket om Fredrik och hans skamlösa adjektivdroppande och refererande hit, dit och till Korea. Nu var det här dock inte tänkt att urarta till en fantext, utan det som triggade mig var mer en specifik del i en text om Fredriks uppväxt som mer eller mindre hopplös nörd.
Först vill jag påpeka att jag aldrig var fullt lika nördig. Jag spelade aldrig rollspel. Givetvis lästes det fantasy och läroböcker i alvspråk införskaffades, men sen tog det stopp. Samtidigt inser jag att det inte gör mig det allra minsta bättre, eftersom spetskompetens ju som bekant är vad som efterfrågas nuförtiden. Hade jag nördat ner mig helt så hade kanske jag också haft en riktig karriär nu!
För att återgå till ämnet. Strage talar bland annat om sina försök att skolka och den effekt de hade på hans nerver, och hur han tjugo år senare drömmer mardrömmar om att komma för sent till ett prov. Här kan vi bara skaka hand. Och jag kan bara konstatera att jag absolut bosatt mig i fel land. Jag är nämligen fullkomligt anal vad gäller tid, scheman, deadlines och så vidare, vilket ju som bekant inte går alltför väl ihop med det spanska (ökänt men likväl sant) "mañana"-tänket. Jag har aldrig varit sen till jobbet, något jobb i hela mitt liv, med undantag för den enda gång jag försov mig när jag jobbade på ICA (och började fucking fem på morgonen). Jag är alltid, alltid i tid och väntar hellre en timme än kommer tjugo minuter försent (även om det börjar försvinna nu). Med lite god vilja kanske man skulle kalla det att ha respekt för andras tid (eller bara tiden i sig självt), men samtidigt är det också just tidsödande. Och det sliter på nerverna, vill jag lova. Men ändå är det fullkomligt omöjligt för mig att bara skita i minutvisaren. Här funkar det så att om du stämmer träff med en bekant en utsatt tid, låt oss säga 21, så är jag på plats 21. Däremot är det mer en lyckad slump om den andra parten dyker upp före 21.30. Detta är också en stor anledning till varför så få saker någonsin blir gjorda i det här landet (den andra är det faktum att en statsanställning är på livstid). Ska jag göra myndighetsgrejs eller har läkartid, garderar jag mig gärna med en halvtimme för att vara säker på att jag går rätt etc. (detta gäller då speciellt här i Granada där inget någonsin verkar vara skyltat, ingen adress finns på kallelsen och ingen vet var något ligger).
Detta leder också givetvis till att jag inte är stresstålig för fem öre i en slumpad/oväntad situation. Punktligheten bottnar syvende och sist i en kontrollfixering, som i sin tur kan orsaka väldigt underliga scenarion om jag blir överraskad. Om jag däremot har koll på läget, så är stressen snarare ett stimulansmedel för självförtroendet. Kolla, jag klarar det. Därför är jag alltid skitbra på mina jobb efter ett tag även om det i början varit katastrof. Även om jag personligen inte har mardrömmar om missade prov, så är fortfarande tanken nog för att provocera obehag. Det är jobbigt, pinsamt och lämnar ut ens noll koll i ett oönskat läge. Hittills har planering visat sig överlägsen vad gäller behaglighetsgrad, så det känns bäst att fortsätta på det spåret.
Kommentarer
Trackback
