Bryter trenden
En bild säger som bekant mer än tusen ord.
2009.slut.statistik
Jag har fått ihop alla de skivor som jag nominerar till decenniets bästa. Fan vad svårt det var. Dessutom lite lustigt att jag hittade en massa skivor från -00, -01 och -02, men i princip inga från -03 fram till nutid. Kanske, eller förmodligen, för att jag då var i artonårsåldern och de skivor som blev stora för en då målade ut exakt vart man skulle gå. Sedan kom det mest en massa trams som aldrig kunde bli lika bra som det man lyssnade på när man var sjutton. Det kommer att synas på min decennielista. Inte en enda jävel kommer att vara överens med mig, men nåja. Däremot är det väl knappast någon överraskning för någon som pratat musik med mig under de senaste åren.
Vad gäller nomineringarna till ÅRETS skiva, så är det värdelöst. Gud vilket tråkigt år. Inte för att de skivor jag lyft i år varit sämre än motsvarande tidigare år, men de är mycket få. Jag måste ha gjort rekordlågt betygssnitt under 2009. Med ett datum kvar under kalenderåret, som inte kommer att överstiga 5 av 10 (om jag inte får en attack av plötslig snällhet, det har trots allt hänt förut), så kommer mina skivor över 6/10 anno 2009 att vara följande:
HEALTH: Get Color (7/10)
Richard Hawley: Truelove's Gutter (7/10)
Pistol Mob: Close Enough (7/10)
Guadalupe Plata: s/t (8/10)
Patrick Wolf: The Bachelor (8/10)
Delorean: Ayrton Senna EP (8/10)
Editors: In This Light and On This Evening (8/10)
David Sylvian: Manafon (9/10)
(jag erkänner, jag fuskar. Enligt statistiken har jag 3 st 7/10 till, men dem låtsas jag inte om. De var exempel på ovan nämnda vänlighetsattacker. Ögonblicksentusiasm och allt vad det heter. Nu känns det onödigt högt och omotiverat. Patrick Wolf har jag heller knappt lyssnat på sen jag recenserade den, vilket gör att en 8/10 kanske inte heller känns helt rättvist. Och Guadalupe Plata skulle jag höja. Eventuellt någon till.) <--- väldigt lång parentes det där.
Mitt lägsta betyg i år gick till White Lies (3/10). Det kanske man till och med skulle kunna sänka. Och deras skivbolag skulle ha gjort sig en björntjänst om de åtminstone sett till att pressreleaserna stavade skivans titel rätt (To Lose My Life, inte "Loose"...).
Jag har haft ett jävla popår i år. Och sånt gör sig ju som bekant bäst i singel- eller ep-format. För 2010 ser jag fram emot THE RETURN OF ROCK'N'ROLL!
Nu har jag drömt så många gånger om att åka med Jaida på turné, så förhoppningsvis är jag synsk.
White Christmas
Jävligt konstigt med jul utan pappa som käkar upp all lutfisk och klagar på allt annat. Bruksskvallret dog liksom ut lite. Var förbi graven igår, men varken sten eller pappa är ju där än (tre månader senare, bra Sverige), så det var väl egentligen meningslöst. Bara ett litet järnkors med en klisterlapp på.
Lita aldrig på någon
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
jagharsåjävlamycketattgöraochsnällainteenendasaktillnufördetendajagvillärattgåutochdrickaöl.
För gamla tiders skull, Inge
Nu när jag håller på med att sammanställa decenniets skivor (nej, varken Kanye West eller några jävla skägg som inte heter Junior Boys kommer att finnas med), insåg att jag under en period totalt objektifierade The (International) Noise Conspiracys basist Inge Johansson. Trots att han är jättekort och har lite drag av en kycklingman (från spanskans hombre pollo, dvs jättesmala ben och rund överkropp). Mitt ex, som är från Umeå, brukade kalla Inge för "lilla farbrorn", om jag minns rätt. Nu vill jag inte skapa något slags mönster här såhär pass tidigt, med små män med spretiga frisyrer, så nästa ligg-objekt borde bli Dungen. Synd bara att han är så himla ful. Jag vill dock påpeka att jag blivit äldre och vidgat mina vyer en aning sedan dess. Men en man med en bas är fortfarande ungefär samma sak som en kvinna bakom en bardisk. När jag tänker på det är det kanske basen jag har en fetisch för. Eller, nej.
Fotot har jag lånat från Rockfoto.
Det här med monogami, igen
J själv befinner sig i ett flerårigt förhållande, och har såvitt jag vet inte gjort några övertramp, men jag har svårt att tro att han inte skulle kunna tänka sig det.
Jag tror att de flesta vid något tillfälle utan större problem skulle kunna. Eller?
Hur mycket du än tycker om och respekterar din partner, så kan du ändå vid slumpat tillfälle bli attraherad av någon annan. Om detta aldrig hänt dig, så skulle jag vilja ha en detaljerad analys över din livs- och relationshistoria.
Det här är inget man varken borde skämmas för eller ljuga om. Det händer garanterat de allra flesta. Frågan är snarare om man väljer att gå vidare med tanken som ploppade upp i ens huvud eller inte. "Otrohet" är en svår fråga, och något av det svåraste att hantera i ett förhållande. Och omgivningens inställning till det hela. Det är ju ett gammalt och ruttet faktum att manlig otrohet är vidare accepterat än kvinnlig dito. Samtidigt är ju mannens otrohet pinsam och skamlig för kvinnan på ett sätt som inte gäller för det omvända. Är mannen otrogen, skäms kvinnan. Är kvinnan otrogen, blir mannen förbannad. Det är en milsvid skillnad här.
Hursomhelst. Det är ju som bekant mycket trevligt att leva i ett förhållande. Många fördelar. Men samtidigt, spänningen ligger ju långt under nollpunkten för de flesta redan efter något år. Så det är väl här vi skiljer oss åt. Vissa vill ha kicken, andra vill ha säkerheten. Personligen älskar jag kicken, och har inga problem med att förklara det för Á. Men detta är tydligen något oerhört provocerande för de flesta. Kollega J häpnade totalt, samtidigt som ett litet ljus förmodligen tändes någonstans långt inne i hans huvud.
Just skulle jag inte ha något emot att hångla med åtminstone 2 personer, varav ingen är Á. Fast det utesluter ju självklart inte att jag också vill hångla med honom. Och det utesluter inte heller att jag vid ett givet tillfälle kan bli svartsjuk. Men ändå. Den här besattheten av absolut monogami är väl ändå lite tråkig?
Finn fyra fel
Ah, Simon Gallup. En av de få karlar som på riktigt klär i wifebeater. Alla andra ser ju bara ut som troll där bredvid.
Puente de Constitución
Jag vill fortfarande ligga med Nick Zinner. Så barnsligt förtjust i 2:52-slingan.
Mycket spelningar under veckan också. Mest skit inte värt att nämna dock. Jag och Juan skrattade gott åt gångna tisdagens AC/DC-versionerande (av uppenbara skäl), men sedan har det inte varit så mycket spännande. Biafra-peppen ströps ganska kraftigt av att jag råkade ut för den förbannade jävla spanska impunktualiteten ("Vi hämtar dig 23!" - dyker upp 00:30). Det roligaste med den spelningen var nog att Miguel, som är en kortväxt, rundlagd punkis, entusiastiskt gav sig in i moshpiten, men bara efter en halv minut får en stor killes armbåge i huvudet, varpå hans kontaktlins flyger ut. På grund av förseningen missade vi också Pistol Mob, som efter vad samtliga sagt lät sjukt bra. Men jag blev åtminstone lite gladare när jag fick finbesök av mobben (med snus!) på arbetet igår.
Idag vill jag ligga med...
Nick Zinner. Inte för att han egentligen är speciellt attraktiv på nära håll (men i och för sig, hallå synfel..). Men jag gillar Munster-vibben, luggen, det enfärgade. Och gitarrspelet på Heads Will Roll.
Foto av David Belisle, via YYY-webb.
