frivilligexil

Ha!  Har varit ute på Avenida de Andalucía, långt borta vid fakulteten för konst (aka långt åt helvete) och rotat igenom en halv mc-affär, för att till sist hitta ett par byxor (Spyke Hudson) som funkar för långfärd. Imorgon bär det av mot Lissabon, vilket uppskattningsvis bör ta 7-8 timmar. Långresa på mc är så meditativt, och jag föredrar det definitivt före bil. Bara ibland på motorväg när långtradarna kommer väl nära blir det lätt obehagligt, men det är väl också för att jag har varit med om en olycka redan och hjärnan sätter igång och associerar direkt. Förhoppningsvis. Inte obsessa nu.

My pants, my pants, my pants my pants my pants

Var ute och gick en liten promenad efter många timmars datande. Hemvägen blev förhindrad av två processioner, så det tog uppskattningsvis 45 min längre att komma hem eftersom det är totalt omöjligt att ta sig igenom. Väl på väg, traskande längs Pedro Antonio, ser jag en sak i stil med det här i skyltfönstret till en leksaksaffär. Jag sliter mitt hår för att inte ha burit på kameran, för det var en avskyvärd sak. En babydocka med sorgmantel och mantilj och hela köret.

Spain is different, som man sa på Francos tid.

...Åtminstone för den som har svårt med folkmängder och trängsel. Heliga veckan började i söndags, och även om många Granadabor flyr stan, så fyller turisterna deras plats. Påsken är den förmodligen största religiösa högtiden här nere i södra Spanien, och kännetecknas främst i Granada och Sevilla av de olika församlingarnas processioner genom staden, då man bär sina helgonbilder till katedralen. Vilken dag man marscherar på bestäms av vilken jungfru eller Kristus som är församlingens kännetecken. Rent estetiskt är processionerna oerhört fascinerande - bara det att de s.k. nazarenos, som utgör en stor del av tåget, är klädda som KKK brukar väcka stor uppmärksamhet hos utlänningar. Processionerna är långa och alla har egna musiker (i huvudsak trummor och blås), som spelar domedagsorkester under paradens gång, vilket är oerhört mäktigt. Jag, som inte ens är katolik, har flera gånger kommit på mig med att vilja gråta när jag ser en helgonbild ackompanjerad av musiken.

I år ska A och jag ta motorcykeln till Lissabon under de "största" dagarna - skärtorsdag till påskdagen. Lite ledsen är jag på ett sätt över det - för jag skulle verkligen vilja se den mest fascinerande processionen av dem alla igen - El Silencio (tystnaden). El Silencio går på torsdagsnatten, med start 00:00 och återvändo till kyrkan cirka 04:30 på morgonen. Man för här den korsfärste Kristus till graven. För många år sedan, när jag först kommit till Granada, vandrade jag planlöst runt i de historiska kvarteren i Albayzin i arla morgontimman och sprang på den här processionen av en slump. Man kan bara gapa och fascineras. Processionen går i absolut tystnad (vilket också givetvis gäller åskådarna), endast ackompanjerad av apokalyptiska bastrummor som går BOOM-BOOOM-BOOOM. Alla nazarenos bär svarta dräkter (se nedan) och vissa släpar stora kedjor efter sig på marken. Man vet inte om man ska gråta, fly eller rent av skratta för det är så otroligt fascinerande. Som ses på den undre bilden släcker man också all gatu- och fasadbelysning, så de enda ljusen som syns är de som lyser upp den korsfäste samt de facklor som vissa nazarenos bär. Sanslöst.

Jag har pluggat investeringskalkyl i alldeles för många timmar (igår 11), så nu orkar jag inte så mycker mer än lägga upp bilder, och googla foton på Christina Hendricks. Men främst; bilar. Dags att ta körkort och bli miljonär så att jag kan köpa fina gamla bilar.

 

Saab 92 samt Sonett I (av den senare byggdes bara 6 exemplar, så även om jag skaffar körkort och blir miljonär så är det väl bara att fortsätta drömma...)

Micheline Pitt, Masuimi Max och Doris MayDay. Jag är en sucker för bilderna på Micheline, de är otroligt snygga.

Foto: Laura Byrnes.

Något (eller ja, ännu en sak) som stör mig oerhört bland folk är när man står i en lång, jättelång eller inte så lång kö och en person någonstans i den främre halvan inte rör sig framåt. Till exempel i bankomatkön, man börjar bli lite irriterad över att det inte rör sig, spanar framåt och ser att det visst inte alls är så många före, men den som är näst på tur, eller tredje, står som fastfrusen i marken 10 meter från bankomaten (vilket innebär att man med råge respekterar den som håller på att ta ut pengar och förmodligen inte skulle kunna se dennes kod ens med kikare). Vad är vitsen med det? Själva idén med en kö är väl lite att den ska röra på sig också (såvida det inte är en bilkö på A-92 en söndagseftermiddag vi talar om)? Uppenbarligen hände det mig idag på posten, där jag skulle hämta ett paket med dyra underkläder. Ivrig som man var att lägga sina smutsiga tassar på detta heliga innehåll, så fann frustrationen inga gränser när jag började inse att jag stått still i närmare 15 minuter. Till att börja med svor jag över långsamma, struliga spanska tanter, men insåg snart att kön visst droppade på, även om i ett mycket stilla tempo. Dock så stod en tjej helt still strax före luckan, med ett mellanrum på 7-8 meter till framförvarande person. Eftersom jag inte var på humör för att börja munhuggas med bitchiga spanjacker (vilket jag numer utgår från är ett nationellt karaktärsdrag), så bet jag mig i tungan. MEN DET HÄNDE ALDRIG NÅGOT AAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH KAN INTE FOLK UPPFÖRA SIG SOM FOLK AAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHH

Det skulle ju vara trevligt om det kunde sluta vara så himla kallt snart. Då kanske jag någon gång lyckas masa mig ur sängen före halv tolv. Det är ju som bekant svårt att kliva upp när man varken måste eller vill (och därtill inte har någon centralvärme). Så därför hinner jag aldrig med någonting över huvud taget, och jag är alltid trött. Nu har jag gått igenom ett par texter, ska läsa lite finansiell planering och sen ta en promenad och vädra skallen.

An Education, förresten. Vad bra Alfred Molina är jämt, om man får tycka det.

Jag sitter och väntar på att An Education ska buffras tillräckligt. Vad trevligt det är att få höra lite engelsk accent som omväxling. Hade nästan glömt att den fanns.
Helgen har varit lång, mycket lång... I lördags var jag tvungen att jobba en spelning med ett band som roade sig (däremot var mina öron inte fullt lika roade) med Muse- och Pearl Jam-covers. Note to all them stupid bitches: försök inte er på Matthew Bellamys absurda falsett om ni inte inte har förutsättningarna (vilket ni troligtvis inte har). Men när det väl gick över började jag och kollega J fira vår bar-återförening med Jäger och osedliga kommentarer om pojkar och flickor längs disken. J började dra sjukt grisiga sexhistorier om sina ex (komplett med att bli överraskad av tjejens mamma och få gömma sig under sängen); jag hånskrattade glatt. Kvällen/morgonen slutade med att Mimi stoppade ner en påvestaty i en chipsskål hemma hos Á och döpte det hela till "el Papádromo" (både påven och potatis kan översättas till "papa/s").

Om jag inte hört brödkiosktanten hojta om att det faktiskt är internationella kvinnodagen idag, så hade jag med största sannolikhet glömt bort det. Har väldigt svårt att besluta mig för hur jag ställer mig till det hela. Dock så är det ju otroligt komiskt med folk (läs: Moderaterna på Twitter) som gratulerar kvinnor idag. Kvinnodagen är inte Mors dag (fast de skulle väl allt gärna vilja det, i det där nya arbetarpartiet). Kvinnodagen handlar om rättigheter. Sen kan man ju komma med det gamla utslitna argumentet att t.ex. Sverige redan är jämställt. Det är det inte. Det är klart att vi redan har många saker som fattas för kvinnor annorstädes, det går inte att förneka, men det betyder inte nödvändigtvis att vi är framme. Jag lever för närvarande i ett samhälle med väldigt stark machokultur och det hör tyvärr till vardagen för mig att bli uträknad, utpekad och väldigt ofta förolämpad på grund av mitt kön. Det är till exempel ingen som tror att jag kan hantera mitt jobb. Eller så förväntas det att jag ska leka idiot och fnissa åt folk som försöker kladda på en medans man jobbar. Min reaktion är givetvis den helt motsatta och jag har därför ett visst rykte om mig att vara tvär och otrevlig bland dem som anser att kvinnor "ska vara kvinnor".

Å ena sidan känns kvinnodagen som något lite förlegat som idé, att dess blotta existens pekar ut oss som en "minoritet" som kan få sin lilla dag om året för att vi ska vara nöjda. Men å den andra, så fyller den uppenbarligen ett syfte. Dessutom är det kanske okej att bli grattad av Moderaterna när allt kommer fram. Det verkar ju så jobbigt att ha kuk, så grattis till mig liksom.

Spånar runt på åttiotalshår och make inför Silvias big 3-0. Nu är det i och för sig inte förrän om ett par veckor, men det är ju kul, så det är lätt att vara ute i god tid (jämför nedan). Hög som ett hus på hostmedicin är det ännu roligare. Har redan hittat den helt jäkla überperfekta klädseln (som skrek "KÖÖÖÖÖÖP MIIIIIIG" i second hand-affären), tänk ärmar som en discokula. En klänning och en dräktjacka. Vänner av diskretion och "rena linjer" kan avvika redan här. Så jäkla snyggt. Fast vid närmare eftertanke tror jag att jag avstår det värsta burret...

Nu är det här väl knappast något mardrömsexempel, men ändå. Med tanke på att jag var rätt liten på åttiotalet så vet jag inte ens hur man åstadkom den där halvstripiga manen - våffla? mousse? De råfula gelésnedluggarna kommer jag dock ihåg, de fanns kvar även under tidigt nittiotal, när undertecknad började skolan. Och Nivea istället för läppstift, komplett med någon turkos/aquafärgad ögonpenna....mmmmmmmmm.

Idag var jag och fikade på Bohemia med Malin, och samtidigt som jag hostade upp halva lungan så fick jag sedvanlig åldersångest och allmän noja. Efter det har jag köpt hostmedicin, på vilken jag nu är tokhög, och pluggat aktieteori och labbat lite.
Det här med att fastna på ett ställe. Jag har bott i Granada i fyra år nu, och otaliga är de gånger jag vräkt ur mig att jag fanimej MÅSTE flytta snart, att jag BLIR GALEN PÅ DEN HÄR HÅLAN. Men nä. Min etta har jag haft i 1,5 år och den är lika ful fortfarande (köket blir äntligen bytt i sommar! yesssss!!!). Jobbat på Sugar har jag gjort i 2, och hur mycket jag klagat på det ska vi inte ens ge oss in på. Men som sagt, nä. Händer inte mycket här inte. Nu har jag i och för sig ursäkten att jag faktiskt STUDEERAR, vilket berättigar min svampiga existens. Men det känns alltid som att man måste göra mer, mer, mer. Jag har så otroligt svårt att effektivisera min tid (läs:kliva ur sängen) att jag alltid ligger en aning bakom. Mer framförhållning än absolut nödvändigt är liksom inget som händer här.

Malin tänker flytta tillbaka till Sverige till sommaren, och jobba och plugga och greja. Det som jag också borde ha gjort när jag var 21. Nu är jag 25 och gör fortfarande same old skräääp. Med 30hp (för närvarande) mer, i och för sig. 2010 var liksom året då det skulle hända shit. Jag ser redan hur det glider mig ur händerna. Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!