frivilligexil

Kanske behövdes det något så urbota klyschigt som en utdragen separation för att jag skulle hitta tillbaka till Joy Division. Efter tonvis med böcker, Corbijn-film och fan och hans moster ville jag mest inte ha med dem att göra över huvud taget. Curtis overload, mer eller mindre. När det för någon månad sedan blev 30-årsdagen av självmordet som skapade en av de mest missvisande myterna i rockhistorien samlade sig ett gäng av mina bekanta sig för en liten "sorgemässa" med Division, öl och tända ljus. Fruktansvärt tröttsamt. Manifesterande av hur kulturelll man kan vara och hur djup man kan bli (förvuxna emos söker en ursäkt för att dricka öl). Hans bandkamrater och familj har poängterat det om och om igen; Ian Curtis var en rätt vanlig kille - röstade höger, hette Kevin i andranamn, gillade fotboll, låg med andra än sin fru. Visserligen dansade han som en besatt, hade epilepsi, och förmodligen också någon slags personlighetsstörning, för att inte tala om en avsevärd talang för ord, men precis som oss alla andra hade han flera facetter. En vanlig person. Inget satansmålande, svartklätt intellektuellt geni. Curtis var alldeles för ung när han dog för att ha hunnit utveckla den riktigt utstuderade Jim Morrison-varianten av sitt jag. Hell, han var tre år yngre än vad jag är nu.

Det betyder inte att jag ifrågasätter Joy Division. Men det finns en gräns för hur mycket man kan säga om ett band som upphört att existera tre decennier tidigare. Ett annat skäl till att jag aldrig önskat närvara på någon kollektiv sorgestund är att Division för mig är högst privat. Jag skulle aldrig vilja lyssna på Closer i sällskap med andra. Det är inte myten som fascinerar mig hos det här bandet - det är det sorgliga faktum att de aldrig fick göra något tredje album. Unknown Pleasures är en monumental skiva - men det är Closer som står mig närmast. Ljudet, miljön.. den är mer fullständig. Nästa session ska jag bryta den privata gränsen och spela 24 Hours. Men längre än så går jag inte.

Natten till lördag hade vi en våldtäkt på jobbet. Den första såvitt jag vet (inte för att det egentligen spelar någon roll). En kille hade puffade in en lite för full tjej på toaletten, knuffade omkull henne och våldtog henne. Med flera hundra personer på andra sidan dörren. Själv såg jag varken tjejen eller killen, utöver ett vagt minne av att ha sett någon med samma klädsel som killen. Tjejen gick utan att säga något hem till sin sambo, som tog med henne tillbaka när vi stängde.

Vår dörrvakt känner killen till namn och utseende, och uppgav dem också till polisen (vilket jag applåderar högaktningsfullt eftersom han kommer att få en massa skit av resten av den senegalesiska communityn, där det finns många papperslösa varför man helst slipper poliskontakt, för det). Killen har mage att släntra förbi baren inatt igen, vi ringer polisen, som råkar ha en bil i närheten, och vild jakt startar, med polis, delar av vår personal och random förbipasserande. Killen lyckades dock gömma sig, och det kommer nog att bli mer än komplicerat att hitta den jäveln nu. Men jag hoppas på att de gör det, och sen kan nån få ta och skära kuken av aset.

Givetvis fanns, och finns säkert, tvivlare. "Alltså det är ju skumt att ingen märkte något". "Det är ju det sämsta möjliga stället att göra det på, med så mycket folk i närheten, varför ta risken?". Nej, det är inte skumt - hög musik, alkohol, folk som kommer och går. Nej, det är inte sämsta möjliga stället - alla ställen är sämsta möjliga. Rent statistiskt är överfallsvåldtäkter som bekant inte det allra vanligaste, men det betyder inte att de inte sker. Tjejen har, med stöd av sin sambo, varit hos läkare och fått skador dokumenterade. Inga obetydliga skador heller. Så rimligt tvivel finns det inget.

Jag hoppas bara att de får tag i äcklet. Och att tjejen, om hon vill ha det, får hjälp och kan ta sig förbi det och gå vidare. Framåt.

Ja, hade det varit så, så hade det väl förklarat ett och annat. Titta, nu börjar jag bli lättroad också. Det är nog bra.

Kanske börjar jag så sakta komma till den punkt där själasmärta (!) övergår i rastlöshet. Tidigare har jag mest legat och stirrat rakt fram när jag inte ringt runt och härjat. Eller varit ute och varit full. Fem veckor kanske var vad som krävdes den här gången. Förhoppningsvis inte så mycket mer, iallafall.

Idag har jag skrivit ett kampanjbrev till jobbet (som blev riktigt bra och kom oväntat lätt) och visserligen inte så mycket konkret mer, men kanske börjar det ändå röra på sig? Ska göra lite fler spellistor och börja planera för min första officiella session någonsin, och över huvudtaget den första på mycket länge. Är lite frustrerad för skivspelandet eftersom jag har ganska klara visioner av vad jag vill göra, men i nuläget är jag inte tekniskt kapabel till det. Men förhoppningvis kan jag få låna ett par plattor av någon och öva hemmavid. Plattor som i skivspelare, alltså. Det blev lite språkförbistring där. Men det är så skönt att ha något att vara sugen på igen. Har helt fått en nytändning mot electro, tech och house. Inte för att det gör mig till en expert, någonstans, men jag är peppad igen. Det är rätt mycket värt.

Dags för ännu en religiös långhelg. Har dock aldrig riktigt satt mig in i vad Corpus Christi egentligen går ut på. Inte så intresserad helt enkelt. I praktiken betyder det exakt samma sak som alla andra religiösa helger - fest. I det här fallet med feria, dvs tivoli och ett speciellt område med ändlösa rader casetas, tält, med mat och sprit. Vissa casetas är öppna för allmänheten, vissa är privata.
Aida, Sandra och jag var ut till ferian häromkvällen (den lugna kvällen då man faktiskt kan gå runt på området utan att få tuppjuck) och drack sött vin, åkte pariserhjul och åt friterad fisk. Typ så här:

Suck, jag borde ta mig samman och fixa hur allt det här ser ut. Men det är ju så trååååååkigt....
Instead, los maños som trampade vårt vin: