frivilligexil

Jag har haft ett par fett dåliga dagar då allt bara går åt skogen. Först backar mitt tilltänkta Göteborgsboende ur, sen finns det inget jobb i ett par veckor, sen har posten tappat bort paketet med min födelsedagspresent. Fan vad glad jag är nu. När jag sa att 2010 skulle bli the year of change menade jag inte åt det sämre. Men hittills har fanimej inte en jävla grej gått bra i år. Snarare allt käpprätt åt skogen. Så ja, jag tittar på bilder och dricker tinto de verano istället.

Burberry. Fin uppdatering av nitbältet jag använde på gymnasiet.

Också Burberry. Fina läderdetaljer, även om grått/svart skulle vara att föredra. Det här är ett typiskt exempel på när herrkläder är överlägsna.

Sent omsider fick jag tag i bild (eller rättare sagt, sent omsider valde Á att för en gångs skull dela med sig av foton...). Så här blev det för Silvias födelsedagsfest:

Världens snyggaste set. 18 euro för båda delarna. Födelsedagsbarnet självt var sjukt snygg i vad som närmast kan sägas varit en kroppsstrumpa av svart sammet med guldärmar och -dekoration framtill i form av ett par V - som en blaxploitationsuperhjältinna. Men eftersom hon undervisar på universitetet numera så får man inte lägga upp bilder hursomhelst...

Jag har pluggat investeringskalkyl i alldeles för många timmar (igår 11), så nu orkar jag inte så mycker mer än lägga upp bilder, och googla foton på Christina Hendricks. Men främst; bilar. Dags att ta körkort och bli miljonär så att jag kan köpa fina gamla bilar.

 

Saab 92 samt Sonett I (av den senare byggdes bara 6 exemplar, så även om jag skaffar körkort och blir miljonär så är det väl bara att fortsätta drömma...)

Micheline Pitt, Masuimi Max och Doris MayDay. Jag är en sucker för bilderna på Micheline, de är otroligt snygga.

Foto: Laura Byrnes.

Spånar runt på åttiotalshår och make inför Silvias big 3-0. Nu är det i och för sig inte förrän om ett par veckor, men det är ju kul, så det är lätt att vara ute i god tid (jämför nedan). Hög som ett hus på hostmedicin är det ännu roligare. Har redan hittat den helt jäkla überperfekta klädseln (som skrek "KÖÖÖÖÖÖP MIIIIIIG" i second hand-affären), tänk ärmar som en discokula. En klänning och en dräktjacka. Vänner av diskretion och "rena linjer" kan avvika redan här. Så jäkla snyggt. Fast vid närmare eftertanke tror jag att jag avstår det värsta burret...

Nu är det här väl knappast något mardrömsexempel, men ändå. Med tanke på att jag var rätt liten på åttiotalet så vet jag inte ens hur man åstadkom den där halvstripiga manen - våffla? mousse? De råfula gelésnedluggarna kommer jag dock ihåg, de fanns kvar även under tidigt nittiotal, när undertecknad började skolan. Och Nivea istället för läppstift, komplett med någon turkos/aquafärgad ögonpenna....mmmmmmmmm.

 

En av många effekter som den här bilden har på mig är att vilja operera brösten. En annan är att vilja köpa en peruk.

Det var först Underbara Clara och sedan Mon Chéri som pratade om det, även om i något olika tappning. Claras fakta i anknytning till Elle-galan är ju skrattretande (inte hennes hard facts, utan utan det faktum att det faktiskt är så). Hej, stora feta inavel. Att nominera sina egna bloggare är ju löjligt.

Sedan det här med att svenskar är fega vad gäller klädsel är väl inget nytt. Men vi är väl knappast de enda. Jag tycker inte direkt att jag klär mig speciellt provokativt eller extremt till vardags, men ändå blir jag glodd på uppifrån och ner varje gång jag är ute på stan här i Granada. En varje dag-utstyrsel för min respektive är stuprörsjeans, Doc Martens och kavaj/långrock. Och hans 10 centimeter svarta hår som står på ända. Inte heller det speciellt provocerande i min värld, men det händer titt som tätt att folk både stoppar honom och kommer fram till honom på stan och berättar att de tycker att han ser ut som skit. Helt okända människor. Första gångerna det hände trodde jag att det var något skämt. Men folk stör sig tydligen något otroligt på hur han ser ut. Så är ju södern en jäkla byhåla också.  Så jag tror absolut inte att det är något uteslutande svenskt. Det är bara ett tecken på en skygglappsbeprydd mentalitet och en svårighet att hantera oliktänkande.

Å andra sidan har även jag otroligt svårt att hantera "mode-Sverige". Det är så urbota tråkigt. Ta Acne som exempel. Hur ofta gör de riktigt kul kläder? Nähej, ännu en säckig, svart t-shirt. Det var ju spännande. 600 spänn kostar den också. Ändå är Acne teh shizzit. Med till exempel Whyred känner jag ofta också samma sak, även om de är aningens roligare. Följaktligen har jag inte alls något utbyte av modebloggare i stil med Elin Kling, det är väl rätt uppenbart. Sedan är det dock logiskt att Vintagenätverksklicken kände sig utstirrade på Blog Awards. Det skulle jag förmodligen också ha blivit. Samtidigt så vet jag inte vad man egentligen väntade sig. Det är ju trots allt ett event som anordnads av VeckoRevyn och av fjortisbloggare betraktas som ett evenemang i nivå med Oscarsgalan. Men det är klart att det är förjävla tråkigt att det här gänget, som har vettiga, intressanta och inspirerande bloggar kände sig så utanför.

För att återgå till ämnet, så vet jag inte om det är att folk inte kan bättre eller att de helt enkelt inte vill. Eller, det ena kanske egentligen är en följd av det andra. Folk har inte så mycket mer referenser helt enkelt. Sedan finns det ju dårar som ursnygga Rebecca Simonsson som gör och sätter på sig vad de vill ändå, och dem vill jag ge en stor applåd. Det beror oftast helt enkelt på vilken inställning man tar till mängden. En del av den eller spelar det ingen större roll? Där ligger väl oftast svaret. Däremot skulle jag egentligen hoppas på att folk som inte dagligen bloggar om oversizetees och lacktights fortsätter att gå på typ Blog Awards. Det är inspirerande med ett bryt. För, just det, Sverige är väldigt litet, de här kretsarna än mindre och därför också extremt homogena (ett klassiskt exempel på en informell organisation med outtalade normer och "åsikter"). Det är klart att det kan kännas jävligt jobbigt, frustrerande och tråkigt, men samtidigt gör det ju det roligare att skaka om en aning.

Ser vi så jävla konstiga ut? Det kanske vi gör!

Titta! Fina tonicflaskor som de har på bästa rokokobaren Verdi:

 

Visst är de fina? Och ja, det är alkohol i deras tonic! Eftersom örterna utsätts för en jäsningsprocess bildas det lite alkohol på köpet. Avnjuts bäst med Blue Ribbon-gin.

Nu kanske det blev lite obsessive. Kanske är det också lite uppenbart att jag vill shoppa. De första två är från Lux De Ville, den tredje från Mis Cositas. Fabulous!

Lite wacky foto, I know. Men jag var tvungen att wacka upp för att få med färgen. Sammet, sådär skiftande midnattsblå. I love it. 18 euro på secondhandaffären invid Trinidad. Sen köpte jag en läderkjol som är ganska åttiotal på den andra shopen vid Plaza de Derecho. Foto imorgon.

Amerikanska Pin Up Girl Clothing är en ständig källa till avund. Fantastiska kläder, skor, accessoarer...allt! Och fantastiska modeller, som Masuimi Max, Micheline Pitt och Metal Sanaz (den senare känns extremt Pam/True Blood, loves it). Jag går bananas samtidigt som jag får ångest varje gång jag slår upp hemsidan. Ångest för att folk är... för snygga. Lite som när jag sitter med Aida, Sandra och Paula här, och ingen av dem väger mer än 40 kg, jag känner mig som en elefant i jämförelse.. Men hey, jag kan vara jävligt snygg jag med. Ibland är det bara svårt att hålla tillbaka avunden. Anyhow, fina kläder. Massa kläder jag vill ha.Typ:


The Jayne wiggle dress till höger är en klassisk klänning, men inte mindre sexig för det. Och gillar påfågelskjolen skarpt också. Och tusen miljoner saker till.

Jag har precis upptäckt den svenska vintagebloggosfären. Fascinerad, givetvis, av den genomgående besattheten. Missförstå mig inte, jag gillar verkligen, verkligen deras estetiska vision, kunskap, och allt vad det innebär. Dock blir det efter ett tag lite mycket av det goda, för mycket femtiotalskjolar, röda plutmunnar, broderier och victory rolls. Jag saknar det vågade, det sexiga. Alla de här vintagetjejerna är sjukt vackra, men jag vill inte ligga med dem. Det finns ingen ooze, bara porslinsrådjur. Nåja, det är väl därför jag nästan alltid föredragit åttiotalet framför femtiodito, kanske. Fast femtiotalet är i och för sig kul. 60's, däremot, är ganska tråkigt. Jag är ju själv född på åttiotalet, så det kanske är naturligt. Jag gillar saker som tränger sig på, blänker och tar plats, det är en del av min personlighet. Jag älskar mina fetischheels, det stora fjäderdiademet, fuskpälsstolan... kanske hade 20/30-talet varit bättre för min del? Tror det. Kanske beror det på att jag och Á var och såg Public Enemies igår och jag blev sjukt peppad på trettiotalsestetiken. Men grymmast var nästan kulsprutefodralet i form av en brunmålad trälåda. Och varför verkar inte Johnny Depp åldras? Orättvist.

Lip Service har släppt sina preorders för höstens stylegroups. Mycket emotjafs, linnen med benknotor och fjortisgoth. Men en del trevligt finns ju förstås. Som den här trenchcoaten. Skulle passa utmärkt som ersättning för min gamla secondhandtrench (i tyg, inte läder, en svart läderrock är nog bland det sista jag någonsin skulle sätta på mig) som blödde i sömmarna redan när jag köpte den