frivilligexil

Jag har precis upptäckt den svenska vintagebloggosfären. Fascinerad, givetvis, av den genomgående besattheten. Missförstå mig inte, jag gillar verkligen, verkligen deras estetiska vision, kunskap, och allt vad det innebär. Dock blir det efter ett tag lite mycket av det goda, för mycket femtiotalskjolar, röda plutmunnar, broderier och victory rolls. Jag saknar det vågade, det sexiga. Alla de här vintagetjejerna är sjukt vackra, men jag vill inte ligga med dem. Det finns ingen ooze, bara porslinsrådjur. Nåja, det är väl därför jag nästan alltid föredragit åttiotalet framför femtiodito, kanske. Fast femtiotalet är i och för sig kul. 60's, däremot, är ganska tråkigt. Jag är ju själv född på åttiotalet, så det kanske är naturligt. Jag gillar saker som tränger sig på, blänker och tar plats, det är en del av min personlighet. Jag älskar mina fetischheels, det stora fjäderdiademet, fuskpälsstolan... kanske hade 20/30-talet varit bättre för min del? Tror det. Kanske beror det på att jag och Á var och såg Public Enemies igår och jag blev sjukt peppad på trettiotalsestetiken. Men grymmast var nästan kulsprutefodralet i form av en brunmålad trälåda. Och varför verkar inte Johnny Depp åldras? Orättvist.