frivilligexil

Å ena sidan vill jag spilla ut hela mig och allt elände. Å andra sidan har väl allt fingerpekande om att hänga ut för mycket info på internet till sist fastnat någonstans i hjärnbarken, så jag använder min Moleskine för det. Och hoppas på att ingen snor den, åtminstone inte inom den närmsta tiden.

För att roa mig innan jag ska jobba på senegalesisk fest (yes) ikväll läser jag Economist (Kanada verkar vara the place to be just nu) och spontanköper musikböcker på Amazon. Eftersom jag inte verkar få tag på Mark Johnsons Joy Division-bok i hardcover (vilket förmodligen kan förklaras med att den bara gjordes i 500 ex på det tidiga åttiotalet), så gav jag till slut efter och undantryckte min motvilja mot paperbacks. Nh..

Ikväll ska jag tydligen lära mig vad M'Balakh är. Kvällens dj är tydligen kungen av det.

De som sa att man blir mer kreativ när man är nere.. ljög så det bara skriker om det.

Jag är helt hjärndöd och sitter mest och glor. Tokslö. Tror att det skulle vara en bra idé att stänga ner facebook också. Man får reda på så mycket saker man helt inte vill veta.

Idag ska jag jobba på flamenco, vilket kommer att följas av en lång kväll med electro, tack gud, I need it..

Alltså, jag skiter väl i den dära Don Draper. Han är skittråkig. Bara dricker sprit och ligger med en massa störiga kvinnor i olika åldrar. Jag har faktiskt tagit mig ändå in på säsong 2 och precis när jag började tycka att det var rätt kul så måste man titta på Don när han är i Kalifornien med någon tokjobbig europeisk nudistfamilj. Astråkigt. Jag vill se mer av psykotiska Betty och resten av de kvinnliga karaktärerna, men suck. Det stora problemet med den här serien är dock att det inte händer något. Man bryr sig inte. Det är bara snyggt. Ibland funkar det för mig, men oftast tittar jag bara på 10-15 minuter i taget, t.ex. som paus i ett pluggskift.

Och....NU var det dags att fortsätta revidera problemställningen.

Det finns rätt många saker som jag tycker är bra med att inte bo i Sverige. För även om jag klagar på Spanien hela tiden och ofta tycker att folk är sjukt otrevliga och att saker inte funkar "som de ska", så är det ju ändå de facto här jag bor. Trots att jag hatar hela den förlamade statsapparaten, skvallertvmonopolet, att bara kunna duscha i 10 minuter, och ett rättssystem som möjliggör att extremhögern åtalar en domare som försöker gräva i fascismens mord och rikta ljus mot vissa delar av spansk historia (ja, det är sant!). Jag bor här. Trots att jag har ett taskigt jobb utan kontrakt (garanterat mer regel än undantag, åtminstone i Granada), så har jag bott här i 4 år.

Nu ska jag väl börja bestämma mig för om jag ska flytta, men det är väl egentligen en annan sak. Frågan är kanske mest om jag har lust att börja om på nytt. Är läget såpass infekterat? Svårt att säga än så länge.

Anyhow. En sak som är hemskt bra med att inte bo i Sverige är att man slipper Melodifestivalen. Det är sjukt skönt. En annan sak är att jag får sjukt mycket mer ragg här. Extremt mycket mer. Skabben behöver man ju inte tänka på, bara att vifta bort (de är en bieffekt av att jobba i bar). Men en kille som Á hade jag aldrig fått i Sverige. Han hade aldrig, aldrig sett mig. Det är väldigt klyschigt att dra upp det här med att folk i Sverige är så stela etc., men det är fan sant. Jag är inte överdrivet förtjust i att gå ut hemma i Mälardalen, för det är så otroligt obekvämt. Men å andra sidan, så kanske det är lite av det jag pratade med Jannica om häromveckan; när man kommer tillbaka till sin uppväxtort (i mitt fall Eskilstuna) så överväldigas man av tonårsminnen. Och man blir återigen traumatiserad, om man under den perioden inte var bekväm med platsen och sig själv. Man transporteras liksom tillbaka till 16 år. Därför har jag väldigt svårt att se mig i Eskilstuna igen inom de närmaste åren. Här, i Granada har det däremot hänt en massa saker som varit bra för mig, på många plan.

Och så kan jag vara ute till 7 på morgonen om jag så behagar.

Mitt i arbetet med B-uppsatsen. Se och lär. Det här är extremt dålig publicitet. Stackars WWF-pandan.

Ett exempel på shock advertising som slår helt fel. Kampanjen ("Tsunami") var visserligen ämnad för Brasilien, men ändå. Hade hela marknadsinformationsavdelningen semester samtidigt?

Givetvis blev det ett jäkla härjande om att ta av sig sin truckerkeps. Inte min keps, för övrigt. Malins. Men på fyllan och villan fick lade jag tassarna på den.

Jag tog livet av hela grejen med blogg.
Sist jag bloggade skrev jag ett inlägg som gjorde någon nära mig väldigt upprörd. Väldigt upprörd. Så jag tog bort det, vilket kanske var ett misstag, jag vet inte, det spelar ingen roll nu längre. Sedan lämnade jag det hela därhän. Inte blogga mer.

Jag väntade väl lite på något slags allsmäktigt omen som skulle säga "DU SKA BLOGGA!" eller "DU SKA INTE BLOGGA!". Det kom givetvis inte, och lär väl knappast göra det heller, om jag inte själv letar upp det.

Man kanske inte ska lägga så stor vikt vid det.

"You're so profoundly sad."
"No. It's just that my people are Nordic."