frivilligexil

Monarchys debutalbum skulle ha släppts på Mercury idag. IGÅR gick avisering ut (inte officiellt, utan genom att bandet twittrade) om att det skjutits upp. Till JANUARI 2011. Tack, Mercury Records. Snacka om att mörda hypen på bästa möjliga sätt. Speciellt som att ja, host, albumet redan läckt ut. Så om man inte spelar in åtminstone något nytt för det nya datumet så kommer det att kännas mer än trött att köpa när dagen väl kommer. Förstår inte varför man laddar in en massa pengar (första livespelningen som sänds i rymden, någon?) för att sedan bara låta ett band självdö, vilket förmodligen är det som kommer att hända här.

Tsk. Skivindustrin, skivindustrin.

Igår spenderade jag en timme larvandes med att köa låtar, leta basar och matcha beats. Tokmycket att hålla reda på för en virrpanna som jag. Svårast var det att droppa beatet på rätt ställe, och höra om pitchen låg i samma läge (lika snabb). Kommer att ta ett litet tag att lära sig. Tur att jag har en väldigt pedagogisk Yoda som hjälper mig, även om han med största säkerhet kommer att bli rätt förbannad på vägen i vilket fall som helst.

 

Imorgon ska jag spela skivor igen, och även om det är augusti, så är det ändå fredag. Fredag innebär lite mer press. Men mest av allt är jag sjukt sugen på att lära mig lite tricks och inte bara lägga låt efter låt. Ju mer tutorials jag ser, desto mer fattar jag att jag inte vet. Fett mycket att tänka på. Tur då att kollega J gärna leker Yoda och lär mig saker. Han har varit ute och spelat i runda tal 10 år och har ett sjukt imponerande musikeröra, så ett och annat bör jag kunna snappa upp. Ikväll kör vi vår första master class, ett par timmars knappvridande och skruvande. Jag är beredd på att få skämmas, men peppad också.

Ah, på bilden; A-Trak. Vann DJ-VM 15 år gammal. Livet är oftast bra orättvist.

 

Jag hade aldrig riktigt tagit mig för att lyssna speciellt mycket på X-Mal Deutschland. Men nu börjar jag hitta fram till Tocsin. Men lite obehagligt är det allt hur mycket Anja Huwe låter som Siouxsie Sioux. Fast som en Sioux flytande utan riktning. Jag kommer alltid att föredra Banshees, det är inget tal om saken, men nya (vare sig de nygamla eller gamla på riktigt) bekantskaper är alltid trevliga.

Monarchy är ett band som gått från 0 till ungefär 1 000 000 på omkring ett år. Jag minns inte exakt när Gold in the Fire, deras första singel började cirkulera på diverse bloggar, men tidsramen bör vara något i den stilen. De är mest av allt ett exempel på ett band som vetat att utnyttja hela musikbloggsvängen till sin absoluta fördel. Visserligen kommer och går hypes dagligen nu när allt går så vansinnigt fort, men Monarchy håller en så konstant hög lägstanivå att de både genom eget material och remixer för andra lyckats hålla huvudena över flödet, och behålla läsarnas/lyssnarnas intresse. Gold in the Fire släpptes via Neon Gold, bara det en kvalitetsstämpel. Singeln följdes av The Phoenix Alive på både 12" och 7". The Phoenix Alive är en av årets allra bästa låtar. Det är ett faktum. Den är så fantastiskt simpel i sin struktur, men just det gör den så genial. Just eftersom de är så översvallande bra tog det heller inte speciellt lång tid för Monarchy att hamna hos en major, i det här fallet Mercury. Förhoppningvis svamlas de inte bort i stil med Little Boots eller överhypas som den irriterande strupsångerskan La Roux. Album kommer nu i början av augusti. Fullängdaren föregås av tredje singeln Love Get Out of My Way, som släpps nästa vecka. Jag har lyckats lägga vantarna på både original och samtliga officiella remixer - hela NIO stycken. Benny Benassi gör bästa jobbet. DFA-honchon Tim Goldsworthy är inte långt efter, men sedan har vi ett par onödiga av Holy Ghost! och Sinden på halsen. Treasure Fingers gör inget större väsen av sig, men lägger till ett par rätt fina leksakskomplement till originalet. Det (originalet) låter så här:

Då var det dags för den andra stadiga sessionen bakom skivspelarna. Givetvis kommer det hela att gå helt åt skogen, eftersom jag överlevde förra gången och nu tror att jag har det hela under kontroll. Det händer alltid. Jag är idiotnervös första gången och eftersom jag förbereder mig löjligt minutiöst så går det oväntat bra. Efter det tror jag att jag kan vad det nu är och förbereder mig inte, varpå allt givetvis går åt helvete.

Lite förberedd är jag dock. Tänkte försöka lägga mig mer åt postpunk/dark wave idag. Återstår dock att jag måste lära mig mixa ordentligt. Frustrerande att veta hur man vill att det ska låta men inte kunna. Mamma, kan jag få en anläggning i födelsedagspresent nästa vecka?

I övrigt; viktiga musikrelaterade frågor man ställer sig när man skriver recensioner: går det ens att använda begreppet indie längre? Vad betyder indie nu? Finns indie? För mig är indie ett extremt löst begrepp som kan användas om lite vad som helst som inte är Bon Jovi, ungefär. Lite vad som helst som inte är en jättelansering. Men det kan mycket väl vara en artist som ligger på majorbolag, men profilerar sig på annat sätt. Prefixet blogg- har nästan ersatt "indie" i ursprungsbetydelsen. Bloggelectro, bloggpop, bloggdet ena och det andra. Bloggrock tror jag inte finns, eftersom rockersen envetet fortsätter att pressa sjutumssinglar, men annars går det nog att applicera på det mesta. Indiepop vet jag inte vad det är längre. Indierock har jag en svag ide om. Det är brötigt och lite mojsigt, möjligtvis också lite meckigt. Lite som det som emo var innan det blev My Chemical Romance. När emo bara var lite ledsen, småfinnig rockmusik. Men den emon försvann och nu är pingvinemon så etablerad som begrepp att den andra emon aldrig kommer tillbaka. Inte för att det spelar mig någon större roll, jag är inte speciellt intresserad av någondera.

Hursomhelst; indie är nog inte längre någon speciell stil, något specifikt uttryck, utan mer en livsstil, en profil. Indiepopen har, hoppas jag, dött, och kommer aldrig mer tillbaka.

(Ursäkta mig om jag är vrång; vi har Saharavindar hela veckan, det är över 40 fucking grader och om Spanien vinner den förbannade fotbollsfinalen på söndag går jag bärsärk på varenda jävel med vuvuzuela)

Kanske behövdes det något så urbota klyschigt som en utdragen separation för att jag skulle hitta tillbaka till Joy Division. Efter tonvis med böcker, Corbijn-film och fan och hans moster ville jag mest inte ha med dem att göra över huvud taget. Curtis overload, mer eller mindre. När det för någon månad sedan blev 30-årsdagen av självmordet som skapade en av de mest missvisande myterna i rockhistorien samlade sig ett gäng av mina bekanta sig för en liten "sorgemässa" med Division, öl och tända ljus. Fruktansvärt tröttsamt. Manifesterande av hur kulturelll man kan vara och hur djup man kan bli (förvuxna emos söker en ursäkt för att dricka öl). Hans bandkamrater och familj har poängterat det om och om igen; Ian Curtis var en rätt vanlig kille - röstade höger, hette Kevin i andranamn, gillade fotboll, låg med andra än sin fru. Visserligen dansade han som en besatt, hade epilepsi, och förmodligen också någon slags personlighetsstörning, för att inte tala om en avsevärd talang för ord, men precis som oss alla andra hade han flera facetter. En vanlig person. Inget satansmålande, svartklätt intellektuellt geni. Curtis var alldeles för ung när han dog för att ha hunnit utveckla den riktigt utstuderade Jim Morrison-varianten av sitt jag. Hell, han var tre år yngre än vad jag är nu.

Det betyder inte att jag ifrågasätter Joy Division. Men det finns en gräns för hur mycket man kan säga om ett band som upphört att existera tre decennier tidigare. Ett annat skäl till att jag aldrig önskat närvara på någon kollektiv sorgestund är att Division för mig är högst privat. Jag skulle aldrig vilja lyssna på Closer i sällskap med andra. Det är inte myten som fascinerar mig hos det här bandet - det är det sorgliga faktum att de aldrig fick göra något tredje album. Unknown Pleasures är en monumental skiva - men det är Closer som står mig närmast. Ljudet, miljön.. den är mer fullständig. Nästa session ska jag bryta den privata gränsen och spela 24 Hours. Men längre än så går jag inte.

På det här med att blogga jämnt, liksom. Och det är ju en dödssynd. Nu är jag helt begravd i mitt examensarbete i marknadsföring och när jag inte håller på med det så vill jag mest bara läsa skvallersajter och lyssna på de virtuella högar av ny musik som jag har liggande. Häromdagen recenserade jag Don Darlings för dagensskiva, här. Finfin skiva och bland det bästa i sin genre som jag hört på ett tag. Blev sugen på att gräva ner mig i ett träsk, på ett bra sätt. Nu har jag skivor med bland annat Band of Skulls, Boxer Rebellion och Dum Dum Girls liggande, varav jag har på känn att den förstnämnda kommer att vara den mest intressanta. Den sista har jag lyssnat på ett halvt varv och det var bara rätt tråkigt nittiotalsskrammel.

Igår gick jag dock bananas alldeles för sent nattetid och beställde en packe vinyl från Phonica och Piccadilly, med Monarchy på både 7" och 12", Van She-album och lite till. En beställning från Pure Groove är också på väg, med Fool's Gold-album och sjuor, och ett par saker till som jag inte ens minns. Mitt i allt är det så överjäkla kul med musik igen. Det gäller kanske bara att rota, inte vet jag, men jag har blivit så himla peppad av att utbyta musik med J och Rafa, det betyder mycket att ha folk runt sig som förstår ens referenser, annars blir det gärna rätt tråkigt. Men nu är jag peppad! Så peppad att jag inte ens suckar av maktlöshet inför examensarbete! Det är en bra balans.

 

Istället blev det mitt i allt stora Daft Punk-dagen av idag. Jag vill också leka med knappar! Och ha fina robothjälmar!

Det här landade i brevlådan idag:

 

En massa tecknade skivor.

Men idag vill jag mest lyssna på Dead Kennedys och joddla med i Stealing People's Mail. Inte jobba. Istället för att jobba sitter och jag på facebook. Bra säsongsstart. Det stora problemet med att jobba hemifrån. För många distraktioner (först skrev jag disktrationer -  det också).

And we got license plates, wedding gifts, tax returns
Checks to politicians from real estate firms
Money, bills and cancelled checks
Pretty funny pictures of your kids

 

Klar med helvetetstentan för någon timme sedan. Återstår väl att se hur det gick. Men nu ska jag ägna mig åt roligare saker, mest en massa musik. Ska skriva ett par recensioner nu, sen styra upp den rebelliska skivhögen som flytit ut på golvet samt förbereda för morgondagens dj-ande. Min scenskräck börjar göra sig påmind (och det är ju de facto så mycket lättare att kritisera än att själv stå där), men jag kör på Jannicas stenansikte-taktik. Förhoppningsvis slipper jag större delen av de sunkiga Vetusta Morla-requestsen i och med att jag går av 04:30.

Idag ska jag dessutom jobba en spelning med Microsurco-Dany. Vet inte vad det är han dragit hit den här gången dock. Bådar inte alltför gott med tanke på att ett av banden heter Wakala. Förmodligen något hc-mojs (jag orkar inte ens leta på myspace) eller hobbymetal.

Ingen tid att slappna av eller att bli full förrän 04:30 söndag morgon, sammanfattningsvis. Men då kommer helvetet att bryta lös.

Och javisst, imorgon går våra 00talslistor upp på DSC. Ingen i hela världen är förmodligen överens med min etta, men jag försvarar den med näbbar och klor. Helvetet har potential att bryta lös även där.

I år går jag lokalt. Men förhoppningsvis går de lokala snart globalt. Årets liveakt, årets helvetesjävla, årets allt helt enkelt.

2009 var Guadalupe Platas år. Jag har under årets lopp sett dem närmare tiotalet gånger, och varenda gång stapplar man ut precis lika tillplattad men extatisk. Nu senast på Teatro Alhambra tillsammans med halvlovande konstpunkare och överetablerade get-lookalikes fick de en sittande teaterpublik att ställa sig upp, stirra och i flera fall gråta. Helt sanslös konsert som kostade både en gitarr och en barreño livet. På skiva är de det bästa i år, på scen är de något av det bästa jag någonsin sett.

Om ett par månader på en scen i Austin, Texas. Bäva, SXSW.


Resten är de här:

2. David Sylvian Manafon
3. Delorean Ayrton Senna
4. Editors In this light and on this evening
5. Dundertåget Skaffa ny frisyr
6. The Horrors Primary Colours
7. Röyksopp Junior
8. The Gossip Music for men
9. AC4 AC4
10. Kent Röd

Men jag vill gärna inflika att några är med mest för att alla andra hade nominerat så jävla tråkigt. Fuck Fever Ray, Anna Järvinen och hela fucking allt. Fast jag är glad att ingen röstade på Fuck Buttons i alla fall. Då hade jag spöat dem. Härom dagen spelade i och för sig Juan en Fuck Buttons-låt som var ok, men jag är säker på att det är samma sak som i fallet Animal Collective, det vill säga undantaget som bekräftar regeln (där är Brother Sport den hittills enda låt som går att lyssna på). Och Kent var tydligen tvungna att bli disco-Kent för att funka.

Jag har fått ihop alla de skivor som jag nominerar till decenniets bästa. Fan vad svårt det var. Dessutom lite lustigt att jag hittade en massa skivor från -00, -01 och -02, men i princip inga från -03 fram till nutid. Kanske, eller förmodligen, för att jag då var i artonårsåldern och de skivor som blev stora för en då målade ut exakt vart man skulle gå. Sedan kom det mest en massa trams som aldrig kunde bli lika bra som det man lyssnade på när man var sjutton. Det kommer att synas på min decennielista. Inte en enda jävel kommer att vara överens med mig, men nåja. Däremot är det väl knappast någon överraskning för någon som pratat musik med mig under de senaste åren.

Vad gäller nomineringarna till ÅRETS skiva, så är det värdelöst. Gud vilket tråkigt år. Inte för att de skivor jag lyft i år varit sämre än motsvarande tidigare år, men de är mycket få. Jag måste ha gjort rekordlågt betygssnitt under 2009. Med ett datum kvar under kalenderåret, som inte kommer att överstiga 5 av 10 (om jag inte får en attack av plötslig snällhet, det har trots allt hänt förut), så kommer mina skivor över 6/10 anno 2009 att vara följande:

HEALTH: Get Color (7/10)
Richard Hawley: Truelove's Gutter (7/10)
Pistol Mob: Close Enough (7/10)
Guadalupe Plata: s/t (8/10)
Patrick Wolf: The Bachelor (8/10)
Delorean: Ayrton Senna EP (8/10)
Editors: In This Light and On This Evening (8/10)
David Sylvian: Manafon (9/10)


(jag erkänner, jag fuskar. Enligt statistiken har jag 3 st 7/10 till, men dem låtsas jag inte om. De var exempel på ovan nämnda vänlighetsattacker. Ögonblicksentusiasm och allt vad det heter. Nu känns det onödigt högt och omotiverat. Patrick Wolf har jag heller knappt lyssnat på sen jag recenserade den, vilket gör att en 8/10 kanske inte heller känns helt rättvist. Och Guadalupe Plata skulle jag höja. Eventuellt någon till.) <--- väldigt lång parentes det där.

Mitt lägsta betyg i år gick till White Lies (3/10). Det kanske man till och med skulle kunna sänka. Och deras skivbolag skulle ha gjort sig en björntjänst om de åtminstone sett till att pressreleaserna stavade skivans titel rätt (To Lose My Life, inte "Loose"...).

Jag har haft ett jävla popår i år. Och sånt gör sig ju som bekant bäst i singel- eller ep-format. För 2010 ser jag fram emot THE RETURN OF ROCK'N'ROLL!

Nu har jag drömt så många gånger om att åka med Jaida på turné, så förhoppningsvis är jag synsk.

 

Nu när jag håller på med att sammanställa decenniets skivor (nej, varken Kanye West eller några jävla skägg som inte heter Junior Boys kommer att finnas med), insåg att jag under en period totalt objektifierade The (International) Noise Conspiracys basist Inge Johansson. Trots att han är jättekort och har lite drag av en kycklingman (från spanskans hombre pollo, dvs jättesmala ben och rund överkropp). Mitt ex, som är från Umeå, brukade kalla Inge för "lilla farbrorn", om jag minns rätt. Nu vill jag inte skapa något slags mönster här såhär pass tidigt, med små män med spretiga frisyrer, så nästa ligg-objekt borde bli Dungen. Synd bara att han är så himla ful. Jag vill dock påpeka att jag blivit äldre och vidgat mina vyer en aning sedan dess. Men en man med en bas är fortfarande ungefär samma sak som en kvinna bakom en bardisk. När jag tänker på det är det kanske basen jag har en fetisch för. Eller, nej.

 

Fotot har jag lånat från Rockfoto.

Also known as "vem vet varför vi är lediga egentligen, men det är ju skönt att dricka öl fem dagar i rad!". Jag har jobbat natt sedan i tisdags och är totalt slutkörd.

Jag vill fortfarande ligga med Nick Zinner. Så barnsligt förtjust i 2:52-slingan.

Mycket spelningar under veckan också. Mest skit inte värt att nämna dock. Jag och Juan skrattade gott åt gångna tisdagens AC/DC-versionerande (av uppenbara skäl), men sedan har det inte varit så mycket spännande. Biafra-peppen ströps ganska kraftigt av att jag råkade ut för den förbannade jävla spanska impunktualiteten ("Vi hämtar dig 23!" - dyker upp 00:30). Det roligaste med den spelningen var nog att Miguel, som är en kortväxt, rundlagd punkis, entusiastiskt gav sig in i moshpiten, men bara efter en halv minut får en stor killes armbåge i huvudet, varpå hans kontaktlins flyger ut. På grund av förseningen missade vi också Pistol Mob, som efter vad samtliga sagt lät sjukt bra. Men jag blev åtminstone lite gladare när jag fick finbesök av mobben (med snus!) på arbetet igår.

Tätt med konserter nu. Att jag ska jobba på rapbattle ikväll har inget med det hela att göra, dock. Igår var det presentation för nya lokala skivbolaget Discos Ultimatums första release, Los Malignos' nya (första?) sjua, samtidigt som stan fick äldrebesök i form av the Fleshtones.
Los Malignos har tidigare riktat sig mot relativt traditionell surf, uptempo, snabbt och ja, positiva vibrationer (:P). På den enda skiva jag lyckats lägga vantarna på, ett par år gamla Bala Perdida, växlar de apokalyptiska, bluesiga nummer med klassisk surf i föredömligt kort format. Inspelningen är av hög klass och det kändes som att man skulle kunna få en riktigt frenetisk spelning här. Dock blev så givetvis inte fallet, som man kanske kunde ana. Perico (gitarr) nämnde för ett par dagar sedan att de lagt om spår en aning, att voodoon har gjort avtryck, och det stämmer väl, om han med det menade att de helt enkelt skulle spela långsammare.  Långsam, gotisk surf=någonstans gick det lite fel.
Fleshtones orkar jag knappt ens prata om. Dels har jag ingen riktigt koll på backkatalogen, dels höll jag redan på att somna efter 6-7 låtar. För mycket medelålderspajaseri, för lite substans. Det var visserligen älskvärt underhållande, men alldeles för mycket hoppautipublikenklättraupppåtrumsetetlyftauppfolkpåscen etc.

Nu ska jag på battle. På lördag fyller mitt jobb 11 år, så vi firar med en festival med 8 band på Industrial Copera. Ses där!

Igår var det dags för ännu en upplaga av den alltid lika hårt arbetande Danys rockshower, denna gång på Planta Baja, en av få lokaler öppna på en måndag. Igår låg fokus lite på ungdomligt slängig pop och punk.

Göteborgskidsen Kendolls öppnade, och visst, det var avgjort underhållande. Dock mår den här sortens punk bäst av att hålla sig kortfattad och inte ge sig ut på instrumentala breaks. Och om man nödvändigtvis måste mecka runt så måste man variera sig lite mer. Sedan märks det förstås att vi har att göra med den yngre generationen här, och influenser kommer från saker jag inte har så mycket att göra med. Men det var kul ändå, och med en okej crowd för en jävla måndag. En impromptu-tolkning av Bailando vann förmodligen rätt många poäng hos Granadapubliken också.

Huvudakten Baby Shakes från NY hade nog tyvärr dragit till sig de flesta av stans gamla rockgamar mest baserat på att de är grymt snygga tjejer som spelar punk (även om det är av det poppiga slaget). Väldigt kompetent och kul hursomhelst, synd bara att halva publiken stod och mentalrunkade konserten igenom. Jag startade en moshpit genom att börja knuffa på Á i sista låten, och nog hade folk lust att poga, för mitt i allt var jag långt borta i mixerbordet. Anyhow, Baby Shakes spelar kanske egentligen något som mest lutar åt powerpop, väldigt mycket tuggummi, och väldigt mycket tonårsvibbar. Men det var roligt, trots att det inte alls är min grej.

Efter spelningarna var vi kvar en stund och drack öl och kollade på Baby Shakes som spelade skivor (det var sångerskan och gitarristen Marys födelsedag), jag höll på att bli indragen i en futbolín (säger man bordsfotboll?)-match mellan Sverige och Spanien men lyckades som tur var övertala Aída att ta min plats, eftersom hon ville ragga svenskar. Sen blev jag väldigt full och började hoppa runt och skvätta öl, och sen fick jag till slut med mig Á hem. När vi kom hem blev det fyllebrottning.

Så kan det gå.

Imorgon är det ännu en konsert på Planta, gamlingarna i Fleshtones och ett av allas vår darling Pericos band, Los Malignos, jag var precis och köpte mina biljetter...

För några timmar sedan postade jag en recension på dagensskiva.com, angående Editors' nya skiva, som jag är väldigt förtjust i. Ändå tog det väldigt mycket emot att rycka upp betyget ända till 9, som jag först var inne på. Dels för att jag inte gillar att sätta sifferbetyg och är väldigt försiktig med de höga, dels för att skivan inte kändes riktigt...lämpad för en 9:a? I min förra recension, på Sylvians Manafon, var det inte alls lika svårt. Sylvian är liksom... så mycket artist. Det ska inte vara någon skillnad, men det är det. Sylvian har skapat sin artistiska identitet i över 30 år, Editors' första skiva kom 2005. Inte för att det ska göra dem sämre. Och det är heller inte riktigt frågan, med tanke på att sist (före detta alltså) jag ryckte upp the number 9 var för Pen Expers, och dessutom för en skiva som var deras första. Så där föll det argumentet ihop. Med Editors, som jag lyssnat ohälsosamt mycket på under den senaste tiden (om man ska tro last.fm), känns så... breda. De har gjort en massa låtar som jag verkligen, verkligen gillar (hittade French Disko nu också, sweetness!), men larvigt nog tar det emot någonstans. Det är jäkligt bra låtar, men utan att slå an sådär brutalt mot hjärteroten... om jag gör mig förstådd? Pen Expers är så råa, så brutala och oslipade, men med en fruktansvärd energi. Editors skriver fantastiska, svartblänkande popsymfonier, men utan att det skär. Så 8/10 fick det bli.

Om någon timme ska jag på Planta Bajas invigningskväll för höstprogrammet, så peppad! Spelar gör Guadalupe Plata, a.k.a. ett av landets bästa band (jag är fullt allvarlig här!). Så jävla fantastiska! Primitiv, översexuell rock'n'roll och becksvart blues. Pedro de Dios är dessutom en av de bästa gitarrister jag någonsin sett. Dessutom ska min bästa Aída, frontwoman för Arisca, sjunga ett par låtar. Kan inte bli dåligt.

Sedan är Los Creyentes, också de från Úbeda, huvudnumret. Har inte sett dem förut, men med tanke på att de delar gitarrist med Guadalupe har jag svårt att tänka mig att det kan bli dåligt.

ROCK'N'ROLL!!!