frivilligexil

Kanske behövdes det något så urbota klyschigt som en utdragen separation för att jag skulle hitta tillbaka till Joy Division. Efter tonvis med böcker, Corbijn-film och fan och hans moster ville jag mest inte ha med dem att göra över huvud taget. Curtis overload, mer eller mindre. När det för någon månad sedan blev 30-årsdagen av självmordet som skapade en av de mest missvisande myterna i rockhistorien samlade sig ett gäng av mina bekanta sig för en liten "sorgemässa" med Division, öl och tända ljus. Fruktansvärt tröttsamt. Manifesterande av hur kulturelll man kan vara och hur djup man kan bli (förvuxna emos söker en ursäkt för att dricka öl). Hans bandkamrater och familj har poängterat det om och om igen; Ian Curtis var en rätt vanlig kille - röstade höger, hette Kevin i andranamn, gillade fotboll, låg med andra än sin fru. Visserligen dansade han som en besatt, hade epilepsi, och förmodligen också någon slags personlighetsstörning, för att inte tala om en avsevärd talang för ord, men precis som oss alla andra hade han flera facetter. En vanlig person. Inget satansmålande, svartklätt intellektuellt geni. Curtis var alldeles för ung när han dog för att ha hunnit utveckla den riktigt utstuderade Jim Morrison-varianten av sitt jag. Hell, han var tre år yngre än vad jag är nu.

Det betyder inte att jag ifrågasätter Joy Division. Men det finns en gräns för hur mycket man kan säga om ett band som upphört att existera tre decennier tidigare. Ett annat skäl till att jag aldrig önskat närvara på någon kollektiv sorgestund är att Division för mig är högst privat. Jag skulle aldrig vilja lyssna på Closer i sällskap med andra. Det är inte myten som fascinerar mig hos det här bandet - det är det sorgliga faktum att de aldrig fick göra något tredje album. Unknown Pleasures är en monumental skiva - men det är Closer som står mig närmast. Ljudet, miljön.. den är mer fullständig. Nästa session ska jag bryta den privata gränsen och spela 24 Hours. Men längre än så går jag inte.