frivilligexil

 

Häromdagen försökte jag få Iggy att äta lunch med mig. Eftersom hon är en kräsen jävel så ville hon inte det. Hon ville inte ens ha den fantastiska gazpachon jag släpat hem från Picnic. Så jävla god. Turtle beyatch. För att inte känna mig helt övergiven släppte jag, efter att ha tagit bilden, ner några rucculablad bredvid, som Iggy nöjt och glatt attackerade.

Hahahaahahaha. Jag är nöjd. Vanligtvis så scrollar jag mest igenom bloggar, och skummar mig till en idé om personen som skriver den. En som jag dock verkligen brukar läsa och gillar är Liberty London Girl. Nu såg jag att hon länkat till en blogg som heter Men I Wish I Hadn't Slept With. Hahaha jag dog. Urbrittiskt, roligt och hög igenkänningsfaktor (inlägget om "5 kvinnor jag hatar"!). Sex, fyllor och dumheter. LOL

Men I Wish I Hadn't Slept With

Highly recommended!

Eftersom jag är tvångsledig (finns inget att göra på jobbet), så övertalade jag Ángel att ta bilen ner till stranden igår. Herregud vad skönt det var. Jag är dock fortfarande inte riktigt med på att vattnet är salt (uppväxt vid Mälaren, haha), så det blev ett par obehagliga kallsupar. Varmt i vattnet, runt 40 i luften och sen massa god mat. Sardiner på spett, räkor och musslor. Jag förstod för första gången charmen med sardiner - de var fanimej gudomligt goda grillade över öppen eld.

 

 

Sardinalax, som Ángel säger. Teh shit, säger jag.

Det faktum att jag i skrivande stund lyssnar på Pere Ubus oljudssymfoni Modern Dance är nog ett tecken så gott som något på mitt humör och sinnesläge. Frustrerad. Samtidigt är det någonstans fantastiskt hur allting kan gå åt skogen på en och samma gång.

Iggy ligger framför kylen och, ja, tänker förmodligen på sallad eller något i den stilen. Men vi är mer eller mindre på samma nivå.

 

Jag hade aldrig riktigt tagit mig för att lyssna speciellt mycket på X-Mal Deutschland. Men nu börjar jag hitta fram till Tocsin. Men lite obehagligt är det allt hur mycket Anja Huwe låter som Siouxsie Sioux. Fast som en Sioux flytande utan riktning. Jag kommer alltid att föredra Banshees, det är inget tal om saken, men nya (vare sig de nygamla eller gamla på riktigt) bekantskaper är alltid trevliga.

Monarchy är ett band som gått från 0 till ungefär 1 000 000 på omkring ett år. Jag minns inte exakt när Gold in the Fire, deras första singel började cirkulera på diverse bloggar, men tidsramen bör vara något i den stilen. De är mest av allt ett exempel på ett band som vetat att utnyttja hela musikbloggsvängen till sin absoluta fördel. Visserligen kommer och går hypes dagligen nu när allt går så vansinnigt fort, men Monarchy håller en så konstant hög lägstanivå att de både genom eget material och remixer för andra lyckats hålla huvudena över flödet, och behålla läsarnas/lyssnarnas intresse. Gold in the Fire släpptes via Neon Gold, bara det en kvalitetsstämpel. Singeln följdes av The Phoenix Alive på både 12" och 7". The Phoenix Alive är en av årets allra bästa låtar. Det är ett faktum. Den är så fantastiskt simpel i sin struktur, men just det gör den så genial. Just eftersom de är så översvallande bra tog det heller inte speciellt lång tid för Monarchy att hamna hos en major, i det här fallet Mercury. Förhoppningvis svamlas de inte bort i stil med Little Boots eller överhypas som den irriterande strupsångerskan La Roux. Album kommer nu i början av augusti. Fullängdaren föregås av tredje singeln Love Get Out of My Way, som släpps nästa vecka. Jag har lyckats lägga vantarna på både original och samtliga officiella remixer - hela NIO stycken. Benny Benassi gör bästa jobbet. DFA-honchon Tim Goldsworthy är inte långt efter, men sedan har vi ett par onödiga av Holy Ghost! och Sinden på halsen. Treasure Fingers gör inget större väsen av sig, men lägger till ett par rätt fina leksakskomplement till originalet. Det (originalet) låter så här:

 

Iggy bestämde att hon inte ville vara på terassen. Det säger jag med säkerhet eftersom jag antog att hon trillade in av misstag första gången, och satte ut henne igen. NEJ SA JAG JU! In trillade sköldpaddan igen. Pladask på mage. Uppenbarligen oskadd, dock. Förhoppningsvis är hennes låda klar i eftermiddag, så att jag kan börja jobba med den. Oljas, kläs och grejas.

Är uppe tidigt och ska iväg på dubbla myndighetsuppdrag. Först har jag ett möte ute på Mondragoneskomplexet, Jämställdhetsenheten angående en eventuell anmälan om sexuella trakasserier. Sen måste jag till Licinio de la Fuente och uppdatera min status som utlänning bofast i det här landet, med rätt till läkarvård. Byta läkare också.

Så ja, det här kan ju ta några timmar. Minst. Wish me luck.

Jag har haft ett par fett dåliga dagar då allt bara går åt skogen. Först backar mitt tilltänkta Göteborgsboende ur, sen finns det inget jobb i ett par veckor, sen har posten tappat bort paketet med min födelsedagspresent. Fan vad glad jag är nu. När jag sa att 2010 skulle bli the year of change menade jag inte åt det sämre. Men hittills har fanimej inte en jävla grej gått bra i år. Snarare allt käpprätt åt skogen. Så ja, jag tittar på bilder och dricker tinto de verano istället.

Burberry. Fin uppdatering av nitbältet jag använde på gymnasiet.

Också Burberry. Fina läderdetaljer, även om grått/svart skulle vara att föredra. Det här är ett typiskt exempel på när herrkläder är överlägsna.

En av de mer intressanta bieffekterna av Facebook är att man lite då och då hittar folk som man knappast minns existerade. Folk som man, i mitt fall, sällan haft någon kontakt med ens från början, om man ens kände varandra annat än till namnet/utseendet. Jag tycker att det är kul att se hur folk ser ut, var de bor och så, även om de bara var ett namn i en parallellklass, eller kanske nån jag instinktivt ogillade eller tvärtom var lite småtänd på i skymundan. Då jag lämnade stan något år efter studenten och har väldigt lite, eller noll, kontakt med moderlandet så är det på ett vänligt sätt småintressant att se vad det blivit av folk. Sen ibland ramlar man också över helt andra. Som nu alldeles nyss när jag trillade över en tonårskärlek. Eller ja, sena tonåren. Kanske hade jag till och med fyllt 20. En person jag lärde känna precis före det att jag flyttade till Spanien, en person som lärde känna mig när jag var på en väldigt, väldigt bedräglig plats. Vi hade kontakt, men ändå inte. Vi drogs till varandra, men var samtidigt något slags motpoler. Jag hade på den här tiden en tendens att bli helt fixerad vid personer, och det hände också med den här stackars killen. Han måste ha tyckt att jag var helt jävla spritt språngande galen. Och så helt fel hade han väl inte heller i så fall. Hursomhelst. Han gör musik nu, ganska långt ifrån min grej, men det känns ändå väldigt bra att se. Han gör det han ville göra.

Sådant är bra att se när man själv försöker lista ut vad sjutton det är man håller på med, och vilken riktning som är den rätta.

Jag ska flytta om ett par veckor. Detta innebär, förutom att jag får tillgång till tvättmaskin och ugn samt blir av med terassen, att jag inte längre kommer att njuta av den katolska skolans musikaliska eskapader. Utöver Ave Maria utropade i megafon varje lunchrast blir det inga mer Disneyteman (intressant val, eller hur?) eller nationalisthymner. Det är nästan så att jag blir lite sentimental av att tänka på det. En annan återkommande tanke jag haft är att det verkar vara en så sjukt stor mängd barn per nunna. Och undervisar nunnorna på riktigt? Eller erbjuder de så att säga bara tak? Fast jag tror att de undervisar. Jag vet att munkarna gör det i broderskolan här i närheten.

Det känns dessutom lite ledsamt att beröva Iggy terassen. Iggy är min sköldpadda och min hittills enda födelsedagspresent i år. Men jag ska förhoppningsvis få tag i ett stort terrarium där hon kan bo istället. Ett fint stort terrarium med bonsaiträd och stuff. Annars får jag göra utflykter med henne så att hon får traska runt lite i naturen.

Just nu, inga nunnor i sikte (gården till höger).

Just nu på miniterassen nedaför min balkong. Ganska lugnt än så länge... Och inga vuvuzuelor i sikte, tack och lov.

Då var det dags för den andra stadiga sessionen bakom skivspelarna. Givetvis kommer det hela att gå helt åt skogen, eftersom jag överlevde förra gången och nu tror att jag har det hela under kontroll. Det händer alltid. Jag är idiotnervös första gången och eftersom jag förbereder mig löjligt minutiöst så går det oväntat bra. Efter det tror jag att jag kan vad det nu är och förbereder mig inte, varpå allt givetvis går åt helvete.

Lite förberedd är jag dock. Tänkte försöka lägga mig mer åt postpunk/dark wave idag. Återstår dock att jag måste lära mig mixa ordentligt. Frustrerande att veta hur man vill att det ska låta men inte kunna. Mamma, kan jag få en anläggning i födelsedagspresent nästa vecka?

I övrigt; viktiga musikrelaterade frågor man ställer sig när man skriver recensioner: går det ens att använda begreppet indie längre? Vad betyder indie nu? Finns indie? För mig är indie ett extremt löst begrepp som kan användas om lite vad som helst som inte är Bon Jovi, ungefär. Lite vad som helst som inte är en jättelansering. Men det kan mycket väl vara en artist som ligger på majorbolag, men profilerar sig på annat sätt. Prefixet blogg- har nästan ersatt "indie" i ursprungsbetydelsen. Bloggelectro, bloggpop, bloggdet ena och det andra. Bloggrock tror jag inte finns, eftersom rockersen envetet fortsätter att pressa sjutumssinglar, men annars går det nog att applicera på det mesta. Indiepop vet jag inte vad det är längre. Indierock har jag en svag ide om. Det är brötigt och lite mojsigt, möjligtvis också lite meckigt. Lite som det som emo var innan det blev My Chemical Romance. När emo bara var lite ledsen, småfinnig rockmusik. Men den emon försvann och nu är pingvinemon så etablerad som begrepp att den andra emon aldrig kommer tillbaka. Inte för att det spelar mig någon större roll, jag är inte speciellt intresserad av någondera.

Hursomhelst; indie är nog inte längre någon speciell stil, något specifikt uttryck, utan mer en livsstil, en profil. Indiepopen har, hoppas jag, dött, och kommer aldrig mer tillbaka.

(Ursäkta mig om jag är vrång; vi har Saharavindar hela veckan, det är över 40 fucking grader och om Spanien vinner den förbannade fotbollsfinalen på söndag går jag bärsärk på varenda jävel med vuvuzuela)

Jag tror att en av anledningarna till att jag inte riktigt får tummen helt ur med det här med att blogga är för att jag aldrig riktigt kan bestämma mig helhjärtat för innehållet. När jag sitter och gräver fram remixer så vill jag ha en sjukt grym musikblogg med världens bästa exclusives, fast sen inser jag att det också kräver att man lyssnar på väldigt mycket skit, så det går ändå bort. Det är tillräckligt mycket jobb med att sålla från redan existerande bloggar ner i det egna itunes. Och ungefär så ligger det till med allt - jag vill göra en stilblogg, jag vill skriva, jag vill bla bla bla. Så istället för att det blir lite av allt så blir det ingenting. Det är dumt.

På torsdag är det dags att spela skivor igen. Nervös igen, men det ska nog gå. Har en packe nya grymma mashups i ärmen, som jag är sjukt sugen på att spela! Rihanna/Crystal Castles, någon?

Nu är vi officiellt inne i svettsäsongen. Tror att vi ligger runt 35 grader i skrivande stund, blir väl ungefär 10 till om några veckor. Så om jag slutade dricka öl så skulle jag bli pinnsmal eftersom man har ungefär noll aptit och bara svettas.

Jag vet inte var jag läste att Skunk skulle försvinna nu, men blev genast sentimental och var tvungen att försöka logga in. Och där fanns det - hela den övre halvan av mitt tonårsliv; ordbajseri, besserwissertendenser och givetvis absurda förälskelser. Det värsta är att  man inte kan radera i dagboken. Det finns liksom en hel del man helst vill glömma att det någonsin hänt. Typ att man blev kär i någon som till slut gav en på käften lite när det föll dem in. Hursomhelst, om skunk försvinner så försvinner ju den informationen också.

Jag hade i vilket fall som helst en White Ninja-serie på min presentationssida. Och så hette jag "swamp buggy badass" - det tycker jag fortfarande är rätt bra.