frivilligexil

En av de mer intressanta bieffekterna av Facebook är att man lite då och då hittar folk som man knappast minns existerade. Folk som man, i mitt fall, sällan haft någon kontakt med ens från början, om man ens kände varandra annat än till namnet/utseendet. Jag tycker att det är kul att se hur folk ser ut, var de bor och så, även om de bara var ett namn i en parallellklass, eller kanske nån jag instinktivt ogillade eller tvärtom var lite småtänd på i skymundan. Då jag lämnade stan något år efter studenten och har väldigt lite, eller noll, kontakt med moderlandet så är det på ett vänligt sätt småintressant att se vad det blivit av folk. Sen ibland ramlar man också över helt andra. Som nu alldeles nyss när jag trillade över en tonårskärlek. Eller ja, sena tonåren. Kanske hade jag till och med fyllt 20. En person jag lärde känna precis före det att jag flyttade till Spanien, en person som lärde känna mig när jag var på en väldigt, väldigt bedräglig plats. Vi hade kontakt, men ändå inte. Vi drogs till varandra, men var samtidigt något slags motpoler. Jag hade på den här tiden en tendens att bli helt fixerad vid personer, och det hände också med den här stackars killen. Han måste ha tyckt att jag var helt jävla spritt språngande galen. Och så helt fel hade han väl inte heller i så fall. Hursomhelst. Han gör musik nu, ganska långt ifrån min grej, men det känns ändå väldigt bra att se. Han gör det han ville göra.

Sådant är bra att se när man själv försöker lista ut vad sjutton det är man håller på med, och vilken riktning som är den rätta.