frivilligexil

Igår var det ju som bekant torsdag och det betyder white russians hos Marc på minibar. Igår var vi ett litet gäng; Aida, Sandra, Antonio och Pepino. Hann dock dricka tre ryssar på happy hour-timmen, så idag har jag redigt ont i huvudet. Mest för att jag efter vodka lade till lite öl på Tornado, lite mer öl på Ruido Rosa och ännu lite mer öl på Peaton. Eftersom jag sedan vid det laget inte ville gå hem (och började hetsa alla andra, som i vanlig tråk-ordning började sloka), letade jag upp folk som skulle till Sugar. Där drack jag jäger, och sen när jag började inse hur jag skulle må idag, en massa vatten. Sen gick alla hem förutom jag, så då blev jag kvar och pratade med J tills han var tvungen att stänga. Vi pratade om hans alla ex och deras galenskaper, jag skrattade skadeglatt.

Eftersom jag har tenta imorgon borde jag plugga. Det gör jag som synes dock inte. Ska bjuda min karl på lunch, så jag tänkte facebooka tills han slutar jobba.

På det här med att blogga jämnt, liksom. Och det är ju en dödssynd. Nu är jag helt begravd i mitt examensarbete i marknadsföring och när jag inte håller på med det så vill jag mest bara läsa skvallersajter och lyssna på de virtuella högar av ny musik som jag har liggande. Häromdagen recenserade jag Don Darlings för dagensskiva, här. Finfin skiva och bland det bästa i sin genre som jag hört på ett tag. Blev sugen på att gräva ner mig i ett träsk, på ett bra sätt. Nu har jag skivor med bland annat Band of Skulls, Boxer Rebellion och Dum Dum Girls liggande, varav jag har på känn att den förstnämnda kommer att vara den mest intressanta. Den sista har jag lyssnat på ett halvt varv och det var bara rätt tråkigt nittiotalsskrammel.

Igår gick jag dock bananas alldeles för sent nattetid och beställde en packe vinyl från Phonica och Piccadilly, med Monarchy på både 7" och 12", Van She-album och lite till. En beställning från Pure Groove är också på väg, med Fool's Gold-album och sjuor, och ett par saker till som jag inte ens minns. Mitt i allt är det så överjäkla kul med musik igen. Det gäller kanske bara att rota, inte vet jag, men jag har blivit så himla peppad av att utbyta musik med J och Rafa, det betyder mycket att ha folk runt sig som förstår ens referenser, annars blir det gärna rätt tråkigt. Men nu är jag peppad! Så peppad att jag inte ens suckar av maktlöshet inför examensarbete! Det är en bra balans.

Fan vad jag hatar att ha hantverkare hemma. Jag får städmani och gömmer en massa knasiga saker som jag inte vill att någon ska peta på. Nu är jag iofs tacksam för att jag kan duscha och diska igen. Rörmokaren dammsög ut en stenhård boll av fett och diverse produktrester som väl suttit i mitt vattenrör i flera års tid. Bollen var av storlek mina två knytnävar, no kidding.

Snusk galore.

Eftersom påsken som sagt, oberoende av hur häftiga processionerna i sig är, generellt är ett väldigt stort störningsmoment så stack A och jag till Portugal över helgen. Första gången för mig, typ tionde för honom. För övrigt också min första långresa på motorcykel, vilket gick utmärkt förutom en väldigt träsmak i baken av att sitta 7 timmar i sträck. Stannade gjorde vi på ditvägen i Cartaya, Huelva, och åt fantastiskt god fisk (jag en lubina, A en roast beef av tonfisk som var SJUKT god), och på tillbakavägen i Jabugo, också Huelva, en ort som är hem för "pata negra"-svinet och en av de främsta ställena för den som gillar spansk skinka. Två byar, fantastisk mat även om helt olika. Cartaya ligger vid kusten och man är av uppenbara skäl kända för sina skaldjur och fisk. Jabugo ligger högt upp och i inlandet och man äter mycket "bastantare" mat; potatis och kött.

Också själva vistelsen i Lissabon med omnejd (Sintra) handlade rätt mycket om mat. Portugal är fortfarande väldigt billigt för den som är van vid genomsnittliga europeiska priser. Eftersom A varit i Lissabon många gånger tidigare hade han också redan en del vattenhål, bland annat en helt absurt bra kvarterskrog i Barrio Alto där jag åt vad som förmodligen var den bästa fisk jag någonsin ätit (en corvina grillad över eld). Dessa småställen, som ofta skyltar med rostad kyckling som paradrätt (vilket låter simpelt, men är ack så fantastiskt), är i princip alltid proppfulla med folk som bor i närheten vilket också är ett kvalitetsbevis så gott som något. Vi fick här en paradmiddag med förrätt, huvudrätt, efterrätt och öl för 10 euro skallen. Ungefär på den nivån är det överallt. Maten är relativt enkel, men råvarorna förstklassiga. Jag blev också helt besatt av den typiska färskosten (som innovativt bara kallas queijo, ost) med hårt skal och mjukt, syrligt innandöme. Har förmodligen gått upp 5kg bara av ost.

En dag ägnades åt mc-utflykt längs kusten till Sintra, en småstad där Portugals kung hade ett par palats under mitten av 1800-talet. Eller hade och hade, palatsen står kvar även om kungahuset inte gör det. Här finns Palácio da Pena, ett smått sinnessjukt sagoslott i romantisk "stil". Jag säger "stil" eftersom det är ett virrvarr av stilar. Själva palatset är till exempel i flera färger, och både orientaliska kupoler och riktiga häxslottstinnar. Se själva nedan. Enda oturen var att  det var proppfullt med folk, så man inte hann ströva runt i själva slottet i lugn och ro. Men undertecknad var i extas över galna 1800-talsmöbler och ville sno allt. Omgivningen är också fylld av gamla adelspalats (ett en realistisk kopia av Versailles), som nu är privatbostader åt nobla ättlingar, Dracula samt en och annan varulv. Mycket vackert, och som sagt, ganska galet. I Sintra gick jag också för första gången över fiskgränsen och beställde kyckling, och dog lite på kuppen (av hur god den var, min moral dog för längesedan).

För att inte tjata mer om mat.. så har jag förövrigt mest promenerat och försökt komma in på stängda barer. Ingen vidare tur på den fronten, men det är ok. Tidigare hade jag bara varit i Porto, som också är fascinerande, men på ett helt annat sätt. Lissabon är en blandning av huvudstad och bortglömd by, med alla fördelarna. Dessutom jättevackert.

A försökte lära sig sin nya Leica M9, jag gjorde samma fel som honom och fokuserade bakgrunden istället.

F.d. almejas (antar att det bara är "musslor" på svenska) och ensalada de bacalhau (torsk). Den bästa maten blev uppäten innan kameran blev påtänkt.

En del av Palácio da Pena. Ja, det där är kön.

Sent omsider fick jag tag i bild (eller rättare sagt, sent omsider valde Á att för en gångs skull dela med sig av foton...). Så här blev det för Silvias födelsedagsfest:

Världens snyggaste set. 18 euro för båda delarna. Födelsedagsbarnet självt var sjukt snygg i vad som närmast kan sägas varit en kroppsstrumpa av svart sammet med guldärmar och -dekoration framtill i form av ett par V - som en blaxploitationsuperhjältinna. Men eftersom hon undervisar på universitetet numera så får man inte lägga upp bilder hursomhelst...