Lissabon och en massa mat
Eftersom påsken som sagt, oberoende av hur häftiga processionerna i sig är, generellt är ett väldigt stort störningsmoment så stack A och jag till Portugal över helgen. Första gången för mig, typ tionde för honom. För övrigt också min första långresa på motorcykel, vilket gick utmärkt förutom en väldigt träsmak i baken av att sitta 7 timmar i sträck. Stannade gjorde vi på ditvägen i Cartaya, Huelva, och åt fantastiskt god fisk (jag en lubina, A en roast beef av tonfisk som var SJUKT god), och på tillbakavägen i Jabugo, också Huelva, en ort som är hem för "pata negra"-svinet och en av de främsta ställena för den som gillar spansk skinka. Två byar, fantastisk mat även om helt olika. Cartaya ligger vid kusten och man är av uppenbara skäl kända för sina skaldjur och fisk. Jabugo ligger högt upp och i inlandet och man äter mycket "bastantare" mat; potatis och kött.
Också själva vistelsen i Lissabon med omnejd (Sintra) handlade rätt mycket om mat. Portugal är fortfarande väldigt billigt för den som är van vid genomsnittliga europeiska priser. Eftersom A varit i Lissabon många gånger tidigare hade han också redan en del vattenhål, bland annat en helt absurt bra kvarterskrog i Barrio Alto där jag åt vad som förmodligen var den bästa fisk jag någonsin ätit (en corvina grillad över eld). Dessa småställen, som ofta skyltar med rostad kyckling som paradrätt (vilket låter simpelt, men är ack så fantastiskt), är i princip alltid proppfulla med folk som bor i närheten vilket också är ett kvalitetsbevis så gott som något. Vi fick här en paradmiddag med förrätt, huvudrätt, efterrätt och öl för 10 euro skallen. Ungefär på den nivån är det överallt. Maten är relativt enkel, men råvarorna förstklassiga. Jag blev också helt besatt av den typiska färskosten (som innovativt bara kallas queijo, ost) med hårt skal och mjukt, syrligt innandöme. Har förmodligen gått upp 5kg bara av ost.
En dag ägnades åt mc-utflykt längs kusten till Sintra, en småstad där Portugals kung hade ett par palats under mitten av 1800-talet. Eller hade och hade, palatsen står kvar även om kungahuset inte gör det. Här finns Palácio da Pena, ett smått sinnessjukt sagoslott i romantisk "stil". Jag säger "stil" eftersom det är ett virrvarr av stilar. Själva palatset är till exempel i flera färger, och både orientaliska kupoler och riktiga häxslottstinnar. Se själva nedan. Enda oturen var att det var proppfullt med folk, så man inte hann ströva runt i själva slottet i lugn och ro. Men undertecknad var i extas över galna 1800-talsmöbler och ville sno allt. Omgivningen är också fylld av gamla adelspalats (ett en realistisk kopia av Versailles), som nu är privatbostader åt nobla ättlingar, Dracula samt en och annan varulv. Mycket vackert, och som sagt, ganska galet. I Sintra gick jag också för första gången över fiskgränsen och beställde kyckling, och dog lite på kuppen (av hur god den var, min moral dog för längesedan).
För att inte tjata mer om mat.. så har jag förövrigt mest promenerat och försökt komma in på stängda barer. Ingen vidare tur på den fronten, men det är ok. Tidigare hade jag bara varit i Porto, som också är fascinerande, men på ett helt annat sätt. Lissabon är en blandning av huvudstad och bortglömd by, med alla fördelarna. Dessutom jättevackert.
Också själva vistelsen i Lissabon med omnejd (Sintra) handlade rätt mycket om mat. Portugal är fortfarande väldigt billigt för den som är van vid genomsnittliga europeiska priser. Eftersom A varit i Lissabon många gånger tidigare hade han också redan en del vattenhål, bland annat en helt absurt bra kvarterskrog i Barrio Alto där jag åt vad som förmodligen var den bästa fisk jag någonsin ätit (en corvina grillad över eld). Dessa småställen, som ofta skyltar med rostad kyckling som paradrätt (vilket låter simpelt, men är ack så fantastiskt), är i princip alltid proppfulla med folk som bor i närheten vilket också är ett kvalitetsbevis så gott som något. Vi fick här en paradmiddag med förrätt, huvudrätt, efterrätt och öl för 10 euro skallen. Ungefär på den nivån är det överallt. Maten är relativt enkel, men råvarorna förstklassiga. Jag blev också helt besatt av den typiska färskosten (som innovativt bara kallas queijo, ost) med hårt skal och mjukt, syrligt innandöme. Har förmodligen gått upp 5kg bara av ost.
En dag ägnades åt mc-utflykt längs kusten till Sintra, en småstad där Portugals kung hade ett par palats under mitten av 1800-talet. Eller hade och hade, palatsen står kvar även om kungahuset inte gör det. Här finns Palácio da Pena, ett smått sinnessjukt sagoslott i romantisk "stil". Jag säger "stil" eftersom det är ett virrvarr av stilar. Själva palatset är till exempel i flera färger, och både orientaliska kupoler och riktiga häxslottstinnar. Se själva nedan. Enda oturen var att det var proppfullt med folk, så man inte hann ströva runt i själva slottet i lugn och ro. Men undertecknad var i extas över galna 1800-talsmöbler och ville sno allt. Omgivningen är också fylld av gamla adelspalats (ett en realistisk kopia av Versailles), som nu är privatbostader åt nobla ättlingar, Dracula samt en och annan varulv. Mycket vackert, och som sagt, ganska galet. I Sintra gick jag också för första gången över fiskgränsen och beställde kyckling, och dog lite på kuppen (av hur god den var, min moral dog för längesedan).
För att inte tjata mer om mat.. så har jag förövrigt mest promenerat och försökt komma in på stängda barer. Ingen vidare tur på den fronten, men det är ok. Tidigare hade jag bara varit i Porto, som också är fascinerande, men på ett helt annat sätt. Lissabon är en blandning av huvudstad och bortglömd by, med alla fördelarna. Dessutom jättevackert.
A försökte lära sig sin nya Leica M9, jag gjorde samma fel som honom och fokuserade bakgrunden istället.
F.d. almejas (antar att det bara är "musslor" på svenska) och ensalada de bacalhau (torsk). Den bästa maten blev uppäten innan kameran blev påtänkt.
En del av Palácio da Pena. Ja, det där är kön.
Kommentarer
Trackback
