frivilligexil

Nu försvann jag igen. Men ta mig sjutton om jag inte behövde det. Jag har varit inne i dimman med ett gäng fantastiska vänner i flera dagar i sträck, och ut kommer jag rätt lugn, och faktiskt rätt utvilad. Fortfarande inget jobb att tala om, så jag har passat på att vara ute medans jag kunnat. Fredagen spenderades med Nazira med make här, där och överallt. Lade mig gjorde jag 26 timmar senare. Jag skrattade mig blå. Är fantastiskt tacksam över dessa vackra och storsinta vänner jag trots allt visat mig ha, trots att jag trodde att alla skulle gå på den andres sida. Men tvärtom, och det vet han nog också om själv, så är det till slut jag som går vinnande ur det här. Det är inte jag som betett mig. Efter att ha vilat upp mig lite igen stack jag ner till Tornado igen vid 2-snåret lördagsnatten, och träffade på mina minis, som dessutom hade finbesök från hemstaden. Det blev Sugar och sedan öl på min terass tills vi blev hungriga och gick och åt frukost vid 11-tiden. I måndags började vi om, med terassöl hemma hos dem, minibar, Tornado och (hahahahaha) Vogue (som var lite som att gå på cirkus), och slöt cirkeln med mer öl i casa mini tills jag somnade avsiktligt lite väl nära deras attraktiva besökare. Jag är så jävla badass. När vi vaknat dök så småningom Aida och hennes Pepino upp och det blev mer öl, tills det blev sen eftermiddag och jag till slut tog mig hemåt.

Ja mamma, jag har druckit väldigt mycket öl senare veckan.

Men den värsta febern har gått över, och jag är nästan lite små-kreativ. Håller på att gå igenom samtliga mina texter - och det är många som är sjukt riktigt bra! Jag kritiserar mig själv så jävla mycket, men det flesta håller bra. Och så planerar jag nästa session på fredag. En fredag! Jag dör. Måste planera ordentligt. Men det är bra att det är dött i augusti, med tre sessioner på en månad hinner jag sparka igång det. Och förhoppningsvis hinner Juan visa mig lite tricks nån gång snart också.

Sammanfattningsvis; allt går över.

En av de mer intressanta bieffekterna av Facebook är att man lite då och då hittar folk som man knappast minns existerade. Folk som man, i mitt fall, sällan haft någon kontakt med ens från början, om man ens kände varandra annat än till namnet/utseendet. Jag tycker att det är kul att se hur folk ser ut, var de bor och så, även om de bara var ett namn i en parallellklass, eller kanske nån jag instinktivt ogillade eller tvärtom var lite småtänd på i skymundan. Då jag lämnade stan något år efter studenten och har väldigt lite, eller noll, kontakt med moderlandet så är det på ett vänligt sätt småintressant att se vad det blivit av folk. Sen ibland ramlar man också över helt andra. Som nu alldeles nyss när jag trillade över en tonårskärlek. Eller ja, sena tonåren. Kanske hade jag till och med fyllt 20. En person jag lärde känna precis före det att jag flyttade till Spanien, en person som lärde känna mig när jag var på en väldigt, väldigt bedräglig plats. Vi hade kontakt, men ändå inte. Vi drogs till varandra, men var samtidigt något slags motpoler. Jag hade på den här tiden en tendens att bli helt fixerad vid personer, och det hände också med den här stackars killen. Han måste ha tyckt att jag var helt jävla spritt språngande galen. Och så helt fel hade han väl inte heller i så fall. Hursomhelst. Han gör musik nu, ganska långt ifrån min grej, men det känns ändå väldigt bra att se. Han gör det han ville göra.

Sådant är bra att se när man själv försöker lista ut vad sjutton det är man håller på med, och vilken riktning som är den rätta.

Idag var jag och fikade på Bohemia med Malin, och samtidigt som jag hostade upp halva lungan så fick jag sedvanlig åldersångest och allmän noja. Efter det har jag köpt hostmedicin, på vilken jag nu är tokhög, och pluggat aktieteori och labbat lite.
Det här med att fastna på ett ställe. Jag har bott i Granada i fyra år nu, och otaliga är de gånger jag vräkt ur mig att jag fanimej MÅSTE flytta snart, att jag BLIR GALEN PÅ DEN HÄR HÅLAN. Men nä. Min etta har jag haft i 1,5 år och den är lika ful fortfarande (köket blir äntligen bytt i sommar! yesssss!!!). Jobbat på Sugar har jag gjort i 2, och hur mycket jag klagat på det ska vi inte ens ge oss in på. Men som sagt, nä. Händer inte mycket här inte. Nu har jag i och för sig ursäkten att jag faktiskt STUDEERAR, vilket berättigar min svampiga existens. Men det känns alltid som att man måste göra mer, mer, mer. Jag har så otroligt svårt att effektivisera min tid (läs:kliva ur sängen) att jag alltid ligger en aning bakom. Mer framförhållning än absolut nödvändigt är liksom inget som händer här.

Malin tänker flytta tillbaka till Sverige till sommaren, och jobba och plugga och greja. Det som jag också borde ha gjort när jag var 21. Nu är jag 25 och gör fortfarande same old skräääp. Med 30hp (för närvarande) mer, i och för sig. 2010 var liksom året då det skulle hända shit. Jag ser redan hur det glider mig ur händerna. Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Nu har jag varit helt bakom flötet igen, för att jag är på resande fot. Är just nu i Sverige och isolerar mig på byn.

Jävligt konstigt med jul utan pappa som käkar upp all lutfisk och klagar på allt annat. Bruksskvallret dog liksom ut lite. Var förbi graven igår, men varken sten eller pappa är ju där än (tre månader senare, bra Sverige), så det var väl egentligen meningslöst. Bara ett litet järnkors med en klisterlapp på.

I mitt fall är det på ytan väldigt lätt, då min garderob är monokrom.

Men här är nog den första gången jag reser någonstans och inte har någonsomhelst entusiasm för att packa eller ens tänka på det. Av naturliga skäl.

Jag och Ángel ska åka upp till Barcelona ikväll med nattåget, för att se Nick Cave imorgon. Biljetterna var redan betalade och klara när pappa dog, och vi känner båda att vi behöver det. Från BCN flyger jag sedan direkt till Sverige, Á kommer upp på torsdag. Jag är tacksam över att han gör plats för det och anstränger sig, för han hade inte behövt göra det.

Tillbaka i Spanien är jag den 1/11.

Vi går rakt på sak. Härom dagen dog min pappa. Vi vet inte exakt när, eller av vad, ännu. Eftersom han inte var inlagd eller hade en diagnos måste vi vänta på obduktionsresultat, även om stroke/hjärtattack är de troligaste alternativen. Med tanke på hur han levt sitt liv, är det inte heller förvånande för någon att han blev en gammal gubbe redan vid strax över femtio års ålder. Jag har under de senaste åren träffat mina föräldrar en eller två gånger per år, i år är första gången på väldigt länge som jag kommer att vara i Sverige under jul. Det hann pappa inte med. Det känns inte verkligt någonstans. När mamma ringde med beskedet hann jag redan under den millisekund som utgjorde pausen efter att hon sagt "sätt dig ner, det har hänt en sak" hinna tänka "pappa har dött". Och visst. Den dagen var jag helt förstörd och grät och vrålade av frustration. Ángel  kom hem till mig och klappade på huvudet och berättade om hur det var när HANS pappa dog, för tio år sedan. Trots att det låter som något som går emot alla instinkter, så tror jag på något sätt att det här med att behöva baxa ner sin pappa i kistan och sen ta hissen ner på bottenplan, ensam med kistan i hissen, förmodligen hjälpte till att göra det hela mer naturligt. De döda är inte farliga. De är bara döda. Mycket av sorgen som ett dödsfall medför är också rädsla, den egna rädslan för vad som komma skall, och en påminnelse om att livet, klyschigt nog, är kort. Mitt i allt skakande och snorande ringde min chef, Ángel förklarade vad som hänt, och där startade telefonkedjan. Max en halvtimme senare började min telefon tokringa och överbelastas av "jag beklagar"-sms. På ett sätt uppskattar jag att inte behöva släppa nyheten själv (det hade jag nog inte ens gjort, tror jag), men, med risk för att låta otacksam, samtidigt är det ohyfsat och påträngade av en specifik person att ta på sig att ringa hela min bekantskapskrets med "nyheten", eftersom detta ju är fullkomligt lysande skvaller! Mitt i allt började folk jag träffar någon gång varannan månad på stan, ringa och säga att de var "såååå ledsna". Det håller inte. Inse er roll, håll käften, back off.

Jag är på något sätt glad över att det här hände nu, och inte för några år sedan, när jag var tokförbannad på pappa och hans val och prioriteringar. Efter hans förra stroke för ett år sedan tog han sig själv i kragen och plockade upp sig från golvet. Och så vann gubbjäkeln 100 000 på lotto. På riktigt. Pengar som jag fick köpa ny dator för och min syster använde till att ta körkort. Resten misstänker jag att pappa köpte bullar och vingummin för. För det är vad mamma har berättat fanns i lägenheten, eller i köket. En massa bullar och vingummin.

Jag är glad över att jag hann sluta fred, att vi hittade tillbaka, och att vi hade en helt ok kontakt under den sista tiden. Det sista jag hörde från min pappa var efter att jag i ett sms bannat honom för att han inte rörde tillräckligt på sig (efter den första stroken fick han rullator), varpå han svarar: "Ibland går jag ut ibland inte. Beror på väder och hur jag själv mår. Ta det lugnt, ta en toy som man sa förr". Jag kan riktigt se hur roligt han själv tyckte att det sista var och hur han satt och småfnissade för sig själv där i soffan med sina vingummin uppradade bredvid cigaretterna.

Hej då pappa.

 

Ángel alltså, inte jag. Jag var när fotot togs relativt munter trots lång natts jobb. Juan tog kortet med min kamera. Sen fick han och Rafa hjälpa mig att baxa hem karl. Borde ha passat på att sno kostymvästen och kasta den medans han inte var vid medvetande.

Tror aldrig att jag lade upp. Inte för att någon ser det här, men ändå. Det är någon slags absurd, hypotetisk självbekräftelsegrej. Hittills har ingen förutom stans mesta ärkeposergoth fattat vad det är, jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag är nöjd hursomhelst.

Jag måste ju vara världshistoriens mest värdelösa bloggare. Glömmer jämt. Eller så tokuppdaterar jag en typ 4-5 dagar och sen försvinner jag i en vecka. Helt sämst. Det måste vara det att när man typ slutade skriva dagbok på helgon.net så glömde man av hela egotrippgrejen. Det är ju synd egentligen, för jag tycker att det är jävligt roligt att läsa mina egna dagböcker bakåt i tiden. Tänk så många misstag det finns att  rynka pannan åt.
Sen sist har jag varit full, ungefär. Jag och min kollega J har haft våra respektive bortresta så vi har haft en del kollektiva fyllor efter jobbet, klart värt. Å min sida är det lika roligt när Á är med, däremot, hans kvinna... är hemskt trevlig men väldigt kontrollerande. Är han t.ex. inte hemma från jobbet 15 min efter att han slutat kommer det arga telefonsamtalet. Väldigt svårt att förstå sådant. Sen gjorde Aida och jag en maraton på två dagar, längre sedan jag skrattat så mycket, men ack så dålig jag blev. Efter det var jag hemma i en vecka och gick upp i vikt efter all vätska jag förlorat. Nu bör jag vara tillbaka på normal nivå.

Och till sist... igår föddes mitt criatura! Satte mig under nålen efter ett års dividerande och uppskjutande och dåligt med tid etc. Aida är grym, jättelätt på handen och det gjorde inte alls ont. Lite som att bli klöst av en katt mest. Nu är Siouxsie och jag ett. :)