frivilligexil

Vi går rakt på sak. Härom dagen dog min pappa. Vi vet inte exakt när, eller av vad, ännu. Eftersom han inte var inlagd eller hade en diagnos måste vi vänta på obduktionsresultat, även om stroke/hjärtattack är de troligaste alternativen. Med tanke på hur han levt sitt liv, är det inte heller förvånande för någon att han blev en gammal gubbe redan vid strax över femtio års ålder. Jag har under de senaste åren träffat mina föräldrar en eller två gånger per år, i år är första gången på väldigt länge som jag kommer att vara i Sverige under jul. Det hann pappa inte med. Det känns inte verkligt någonstans. När mamma ringde med beskedet hann jag redan under den millisekund som utgjorde pausen efter att hon sagt "sätt dig ner, det har hänt en sak" hinna tänka "pappa har dött". Och visst. Den dagen var jag helt förstörd och grät och vrålade av frustration. Ángel  kom hem till mig och klappade på huvudet och berättade om hur det var när HANS pappa dog, för tio år sedan. Trots att det låter som något som går emot alla instinkter, så tror jag på något sätt att det här med att behöva baxa ner sin pappa i kistan och sen ta hissen ner på bottenplan, ensam med kistan i hissen, förmodligen hjälpte till att göra det hela mer naturligt. De döda är inte farliga. De är bara döda. Mycket av sorgen som ett dödsfall medför är också rädsla, den egna rädslan för vad som komma skall, och en påminnelse om att livet, klyschigt nog, är kort. Mitt i allt skakande och snorande ringde min chef, Ángel förklarade vad som hänt, och där startade telefonkedjan. Max en halvtimme senare började min telefon tokringa och överbelastas av "jag beklagar"-sms. På ett sätt uppskattar jag att inte behöva släppa nyheten själv (det hade jag nog inte ens gjort, tror jag), men, med risk för att låta otacksam, samtidigt är det ohyfsat och påträngade av en specifik person att ta på sig att ringa hela min bekantskapskrets med "nyheten", eftersom detta ju är fullkomligt lysande skvaller! Mitt i allt började folk jag träffar någon gång varannan månad på stan, ringa och säga att de var "såååå ledsna". Det håller inte. Inse er roll, håll käften, back off.

Jag är på något sätt glad över att det här hände nu, och inte för några år sedan, när jag var tokförbannad på pappa och hans val och prioriteringar. Efter hans förra stroke för ett år sedan tog han sig själv i kragen och plockade upp sig från golvet. Och så vann gubbjäkeln 100 000 på lotto. På riktigt. Pengar som jag fick köpa ny dator för och min syster använde till att ta körkort. Resten misstänker jag att pappa köpte bullar och vingummin för. För det är vad mamma har berättat fanns i lägenheten, eller i köket. En massa bullar och vingummin.

Jag är glad över att jag hann sluta fred, att vi hittade tillbaka, och att vi hade en helt ok kontakt under den sista tiden. Det sista jag hörde från min pappa var efter att jag i ett sms bannat honom för att han inte rörde tillräckligt på sig (efter den första stroken fick han rullator), varpå han svarar: "Ibland går jag ut ibland inte. Beror på väder och hur jag själv mår. Ta det lugnt, ta en toy som man sa förr". Jag kan riktigt se hur roligt han själv tyckte att det sista var och hur han satt och småfnissade för sig själv där i soffan med sina vingummin uppradade bredvid cigaretterna.

Hej då pappa.