frivilligexil

Jag sitter och letar gammal film igen. Just nu är jag mest sugen på att se Theda Bara som Cleopatra i filmen med samma namn, från 1917. Bara (vars namn är ett anagram för Arab Death) var en av de första att riktigt gå in i rollen som femme fatale, och fotograferades ofta bland benknotor, ormar och rök, vilket må vara barnmat idag, men riktigt provocerande på sin tid. Eftersom skådespelare under denna epok typecastades extremt, trodde publiken ofta att deras scenpersonligheter var de verkliga. För Bara fick detta många negativa effekter, som att t.ex. förvägras vård eftersom folk trodde att hon själv manat fram olyckan. Tyvärr gick den absolut största delen av hennes cirka 40 filmer filmer förlorade i en studiobrand, och numer återstår endast 3.
The Vamp.

(Ja, jag är helt uppe i gammal kostymfilm nu, men det är ju så mycket finare, och på samma gång ondare)

Jag vet inte om True Blood visas i Sverige än, läste något om att SVT2 skulle börja sända men vet inte när. Jag är helt hooked. Ser serien över nätet när den visas i USA, så nu har jag två avsnitt kvar på andra säsongen, sen är det bara att vänta. I början kändes den lite lam, men ju mer psykopater, sex och blod som kom in, desto roligare blev det. Själva sexet är förmodligen väldigt debatterat i USA, men jag gillar det. Det är ju så det funkar. Du är förbannad, du vill knulla, du är ledsen, du vill knulla, du är glad, du vill knulla. Någon gång i känslokedjan.
Min vän Jonas sa att det är lite som Buffy, och det är det väl, om man använder de gemensamma nämnarna småstad och vampyrer. Men sen vet jag inte. Jo, förstås. Bill är ju ungefär lika rolig som Buffys fyrkantiga killar. Precis som i Buffy ligger den verkliga underhållningen i den blonde vampyren. Spike, och Eric. Jag har aldrig sett poängen hos Alexander Skarsgård som sexsymbol, men nu när han spelar död och klär sig i svart börjar jag få en aning. Fast det säger kanske mer om mig än om honom.

Jag måste ju vara världshistoriens mest värdelösa bloggare. Glömmer jämt. Eller så tokuppdaterar jag en typ 4-5 dagar och sen försvinner jag i en vecka. Helt sämst. Det måste vara det att när man typ slutade skriva dagbok på helgon.net så glömde man av hela egotrippgrejen. Det är ju synd egentligen, för jag tycker att det är jävligt roligt att läsa mina egna dagböcker bakåt i tiden. Tänk så många misstag det finns att  rynka pannan åt.
Sen sist har jag varit full, ungefär. Jag och min kollega J har haft våra respektive bortresta så vi har haft en del kollektiva fyllor efter jobbet, klart värt. Å min sida är det lika roligt när Á är med, däremot, hans kvinna... är hemskt trevlig men väldigt kontrollerande. Är han t.ex. inte hemma från jobbet 15 min efter att han slutat kommer det arga telefonsamtalet. Väldigt svårt att förstå sådant. Sen gjorde Aida och jag en maraton på två dagar, längre sedan jag skrattat så mycket, men ack så dålig jag blev. Efter det var jag hemma i en vecka och gick upp i vikt efter all vätska jag förlorat. Nu bör jag vara tillbaka på normal nivå.

Och till sist... igår föddes mitt criatura! Satte mig under nålen efter ett års dividerande och uppskjutande och dåligt med tid etc. Aida är grym, jättelätt på handen och det gjorde inte alls ont. Lite som att bli klöst av en katt mest. Nu är Siouxsie och jag ett. :)

Efter att ha vant mig vid en mer än månadslång utväxt (man slutar se den efter ett tag...) kändes det som en aha-upplevelse när jag färgade håret igår kväll. Igen. Lika trevligt varje gång. Kanske för att jag väntar skabblänge på att färga jämt, eller helt enkelt inte hinner med/kommer ihåg. Ingen som bryr sig ändå. Mina kunder i baren flinar bara nöjt och kommenterar att jag "minsann visst är blond, som en RIKTIG svenska!". Men den här helgen behöver jag vara snygg, av helt personliga och egoistiska skäl. Cannot talk 'bout it.

Apropå hårfärger har man väl haft de flesta vid det här laget. Den enda utmaningen som är kvar ligger i det platinablonda. Men eftersom jag är så blek har jag svårt att se hur det skulle bli bra. Svarthårig var jag länge i slutet av tonåren, men tröttnade på att underhålla skiten plus att håret gick av. Till slut sa min frisör åt mig att sluta färga håret, snagga mig eller helt enkelt vänta på att det skulle trilla av. Jag slutade färga. Skiten fick växa ut. Så t.ex. på mina studentfoton har jag halva längden svart och halva min egen färg (ljus kastanj). Jättesnyggt var det.  Just nu fortfarande röd. Här ostylad och nyduschad.

Att jag slösar tid och kraft på dem, alltså. Men samtidigt kan jag tyvärr inte låta bli att bli lika trött och irriterad varje gång. Vi kan börja här: jag lever på att jobba i bar. Jag har jobbat på ett ställe i ungefär två år, och på andra ställen lite under tiden.  Ungefär ett halvår efter att jag började gjorde jag slut med min totala jävla idiot till dåvarande kille, som dock också tyvärr var ansvarig på mitt jobb. Tur i oturen var att han blev helt galen och gjorde bort sig totalt inför chefen genom att kasta saker och skrika på kunder etc. Det ledde till att han åkte ut, och jag klev upp på hans position med övergripande ansvar för baren. Eftersom det fattades en person var vi tvungna att plocka in en ny kille. This is my subject. Den här personen, som jag nu jobbat ihop med under 1,5 år, är en sådan fruktansvärd jävla mansgris och sexist att det inte är klokt. I nuläget delar jag på ansvaret med en annan kille, eftersom ägaren också är en mansgris och påstår att kvinnor inte "klarar ansvaret lika bra som män". Det funkar finfint, vi har känt varandra i närmare 5 år och kommer skitbra överens. Pudelns kärna är dock följande: så fort min kollega/kompis sticker iväg/är borta en dag/whatever blir den andra killen oxtokig och skitsur för att, hör och häpna, EN KVINNA ska säga åt honom vad han måste göra! Detta yttrar sig genom att han skolkar, kommer försent, skiter i att jobba, står och röker hasch istället, försvinner ut på dansgolvet och letar ragg eller bara börjar tjafsa emot för minsta sak som måste göras. Eller börjar tjata om det gamla vanliga, dvs att han "ska knulla mig", "din pojkvän är en jävla bög", "när får jag se dig naken?", "jag knullar dig mycket bättre än den där bögen", etc, etc,etcetcetc i all jävla evighet. Jag orkar inte ens be honom dra åt helvete längre, för det går inte fram. Han skiter bara i det. För vem bryr sig om vad en jävla brud säger? Också att inkludera är att han brukar låtsas inför kunder att det är han som är chefen, om någon frågar. Skitlarvigt.

Idag recenserar jag kanadensiska Metrics senaste skiva på DSC. Här. Inte den bästa text jag någonsin hostat upp, men den speglar skivan ganska bra. Metric har som tur är lämnat indiemojset i föregående kurva och gått rakt på renaste popguld. Stundtals helt absurt bra i all sin enkelhet.

Lip Service har släppt sina preorders för höstens stylegroups. Mycket emotjafs, linnen med benknotor och fjortisgoth. Men en del trevligt finns ju förstås. Som den här trenchcoaten. Skulle passa utmärkt som ersättning för min gamla secondhandtrench (i tyg, inte läder, en svart läderrock är nog bland det sista jag någonsin skulle sätta på mig) som blödde i sömmarna redan när jag köpte den

Idag hände något förhållandevis ovanligt. Dels så vaknade jag utan att vara täckt av svett (brukligt under juli-augusti), dels så har det varit mulet nästan hela dagen, och till och med vansinnesregnat en stund. Tyvärr tog det slut fort och sen tittade solen fram igen lagom tills jag var tvungen att gå ner på jobbet och få veckans turer. Eftersom min käre kollega J gett mig sin nyckel kom han och resten inte in och jag var tvungen att springa dit, och i och med det var all svalka försvunnen (trots att jag bor en minut från jobbet).

Ja. ja. Ja, jag har internet igen! Efter sju svåra år av piratande av grannens nätverk. Mitt eget nät den här gången. 35 euro i månaden med fast telefon (som jag hade tänkt använda för sverigekontakten, mobilsamtal blir så sjukt dyrt).