frivilligexil

I mitt fall är det på ytan väldigt lätt, då min garderob är monokrom.

Men här är nog den första gången jag reser någonstans och inte har någonsomhelst entusiasm för att packa eller ens tänka på det. Av naturliga skäl.

Jag och Ángel ska åka upp till Barcelona ikväll med nattåget, för att se Nick Cave imorgon. Biljetterna var redan betalade och klara när pappa dog, och vi känner båda att vi behöver det. Från BCN flyger jag sedan direkt till Sverige, Á kommer upp på torsdag. Jag är tacksam över att han gör plats för det och anstränger sig, för han hade inte behövt göra det.

Tillbaka i Spanien är jag den 1/11.

Titta! Fina tonicflaskor som de har på bästa rokokobaren Verdi:

 

Visst är de fina? Och ja, det är alkohol i deras tonic! Eftersom örterna utsätts för en jäsningsprocess bildas det lite alkohol på köpet. Avnjuts bäst med Blue Ribbon-gin.

Jag har alltid försökt hålla föreställningar om allt som har med sociala betingningar och genus på minst en armslängds avstånd. Samma sak med generaliseringar om folks beteenden/mentalitet baserat på deras härkomst, det är väl ganska självklart. Ju längre jag bor i Spanien, desto hårdare lutar jag dock åt ett visst faktum: spanjorerna är ena sjuhelvetes sexister. Marockanerna är tyvärr ännu värre. Jag kan inte ens gå och handla utan att bli trakasserad på gatan. För några veckor sedan stod jag i snabbköpet och mediterade över huruvida jag skulle köpa neutral eller smaksatt yoghurt när en man plötsligt kommer fram och tar mig på bröstet. I snabbköpet! Jag blev helt paff, mannen bara skrattade lite menande och gick vidare. Givetvis skulle jag ha ringt på affärens ansvarige, men jag var så nollställd att jag inte gjorde det. Och de är nu oräkneliga de gånger jag helt fredligt vandrar gatan fram och en karl som kommer i motsatt riktning väser något i stil med "hej Rödluvan, ska du med och knulla?/jag vill slicka din fitta och knulla dig i röven/ikväll suger du min kuk/vad som helst". Helt sjukt obehagligt, för att inte tala om oacceptabelt. I början blev jag bara överrumplad, men nu är jag tyvärr så van att jag lärt mig att svara snabbt. Jag vet inte om det är för att jag synbarligen är utlänning och mitt röda hår drar uppmärksamheten åt sig, men det spelar fanimej ingen roll. Min jobbarkompis som också är svensk, och till råga på allt blond, får gång på gång hora-tillrop på gatan när hon är ute och delar ut flyers för klubben.  Till det kommer en annan av mina härliga kollegor, som är från Marocko, ständigt med "roliga" kommentarer om att vi ska visa brösten/ligga med honom/dumpa våra respektive bögar till pojkvänner. Grundar för en härlig stämning på jobbet. Jag har lyckats fasa ut killen lite i taget, och han är nu en hårsmån från att få sparken (dock mest för att han dessutom skiter i att jobba för att röka hasch), men det ska fan inte behöva ta ett år!

Härom kvällen skulle jag gå och käka sushi med Á och min (bra) jobbarkompis Juan och hans tjej. Jag satte på mig en knälång läderkjol. Promenaden upp till stället där vi stämt träff tar ungefär 20 minuter från mig. Redan vid det första rödljuset där jag fick vänta stannar en marockan med sin bil och frågar hur mycket en snabbis kostar. På väg genom stan får jag 2-3 tillrop till. Uppe på Gran Vía, nästan framme, går en kille förbi och väser "oooooo guapetonaaaaa" (snygging) varpå han mönstrar mig från topp till tå. Jag svarar, i casual ton, "asqueroso..." (äckel). Killen studsar nästan bakåt och börjar häva ur sig en lång salva om hur ful, tjock och äcklig jag är och att jag bara borde vara lycklig att han gav en komplimang till en så jävla vidrig och fet brud. Men då var jag redan över gatan.
Folk är helt sanslöst äckliga och jag undrar gång på gång a)hur  de tänker b)med vad de tänker. Det skulle vara fantastiskt att få lite styr på logiken här.

Jag är inte alls förtjust i att peka ut killar från Marocko som svinigare än andra, men faktum återstår, det är ofta dem jag har problem med. Min idiot till kollega använder argumentet att spanjorskor och andra utländska tjejer är horor som man kan ligga med, men gifta sig gör man med en marockansk tjej. Ett faktum är förmodligen att den typen kille aldrig skulle palla att ha en relation med oss "horor" eftersom vi kräver för mycket. Självklart är inte alla marockanska killar sexistmongon, precis som alla marockanska tjejer inte är undergivna husmödrar. Tyvärr tar det här förmodligen någon generation att jämna ut, att anpassa. Många tjejer kommer att få problem, bli slagna eller dödade på vägen.

Spaniens traditionella inställning till könsroller syns också i antalet kvinnor som mördas av sina parters eller ex varje år, en siffra som under de senaste åren legat relativt konstant runt 65-70. Det låter som en låg siffra i ett land med 46 miljoner invånare, och visst, det är en låg procentsiffra, men som vanligt finns alltid en ohygglig mängd mörkerfall, där man t.ex. saknat bevis eller helt enkelt inte hittat offret. De som kommer fram är de mest påträngande, där mannen regelrätt avrättat kvinnan och därefter ofta tagit sitt eget liv.
Därunder, i skuggan, finns hela kolonner av trakasserade kvinnor och tjejer.

Spanien är i mångt och mycket ett, med europeiska mått mätt, efterblivet land i många frågor. Fortfarande finns många som önskar en återgång till diktaturen och Francos tid, då man "kunde sova på gatan med plånboken full utan att någon rörde vid en". Huruvida detta är sant hyser jag mina tvivel, men även om det vore det, så, på bekostnad av vad? Personlig frihet, tryckfrihet, rörlighet, för att nämna några småsaker.

Det enda jag kan göra är ett protestera varenda gång, men ibland blir jag bara så trött. Och ofta får jag bara lust att slå folk på käften.


(ja, det här inlägget är lite svajigt vad gäller tema, men jag behövde skriva det)

Den första frågan är givetvis; vem bryr sig egetligen om något som arrangeras av Veckorevyn? Men man har förstås knackat sig in på ett ganska smart område: VR bygger på teenybopperbloggers' hybris ytterligare och får en massa publicitet och ministrar som presenterar pris på köpet (och shit, jag reagerar ju också!). Omg!
Det är ju kul med flash och sånt, själv missar jag inte heller ett tillfälle att klä upp mig, men det som jag reagerat mest på när jag surfat runt är hur överjävligt tråkiga priser det verkar ha varit. Presentkort i fleratusenkronorsklassen på nagelvård? Kom igen. Tur att man inte har en blogg på de där nivåerna. För vad fan skulle jag göra med det där (sälja och köpa knark?)? Jag kan ju inte ens behålla nagellacket orepat i en dag.

Patrik Hamberg lade upp en spellista över en massa "bra" låtar 1999-2008 på dagensskiva. Initialt avfärdade jag att lyssna eftersom det 1) är beyond mitt eget deltagande 2)finns väldigt få saker som ger mig nostalgi eller speciellt stor lust att sätta mig och lyssna. Nu gjorde jag det ändå och det tog typ 10 låtar innan jag blev uttråkad. Fast en bra sak hittade jag - Kelis. Så nu lyssnar jag på Kaleidoscope istället. Också 10 år gammal, men jag gillar Kelis.

Igår satt vi till kvart i tre på natten och jobbade med vår uppsatsopposition, sedan rättades den om imorse och så fick vi till slut iväg den. Herregud vilken dålig uppsats, det var otroligt svårt att inte bara såga den rakt igenom. Jag har ett lätt drag av språkfascism och får tunnelseende av stavfel och särskrivningar, så till den grad att jag inte klarar av att läsa texten. Jag förstår inte vad det står, för allt är så fel. Allt blir bara "jklml jkljkljklöfd ajk jkljklajjajv aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa".

Någon gång igår när jag var som mest vrång (alltså när jag satt och grottade mig igenom den jävla uppsatsen) ringde mamma för att fråga hur jag mådde och så vidare. Hon fick en lång salva om hur skamligt det är att universitetsstudenter inte kan stava och studentboksförlagen lurar oss med böcker som har medföljande dvds och att universitetet som helhet var en bluff. Mamma utgick därför från att jag var ok (i det dagliga är jag väl det också, eftersom jag bott utomlands så länge, så påverkar min familj inte längre mitt vardagsliv på något konkret sätt, jag är van vid att inte träffa dem) och vi talade under en stund indignerat om dagens språkbruk, och sedan lade vi på.

Jag vet inte om jag tror mig vara någon språkekvilibrist, snarare slarvar jag ofta när jag skriver, och konstruerar meningar längre än kinesiska muren. Men jag kan stava och jag är kapabel att konstruera en korrekt mening. Är jag osäker kollar jag det. Basic shit, jag vet. Men det verkar inte vara det för alla. Jag blir tokig på, och extremt frustrerad av folk som studerar på högskola och inte klarar att skriva "konkurrens", för att ta ett exempel från just det här fallet.
De ska underkännas. En av mina gruppkamrater drog fram "men de är ju inte svenskar allihop, då kanske man kan förstå att det är svårare för dem att stava rätt". Det är bullshit. Jag valde att läsa på svensk högskola för att jag inte hade råd att översätta alla jävla dokument som behövdes för att jag skulle kunna söka in här i Granada. Men hade jag börjat här hade jag fått klara mig bäst jag kunnat, och på samma villkor som resten. Som europeisk student måste man göra ett språktest för att bekräfta sin nivå, men det är extremt grundläggande och har väldigt litet att göra med hur det är att plugga på universitet i ett främmande land. Om man vet med sig att man inte har full kontroll över språket bör man vara desto mer noggrann.

Ja, jag är rabiat.

För några timmar sedan postade jag en recension på dagensskiva.com, angående Editors' nya skiva, som jag är väldigt förtjust i. Ändå tog det väldigt mycket emot att rycka upp betyget ända till 9, som jag först var inne på. Dels för att jag inte gillar att sätta sifferbetyg och är väldigt försiktig med de höga, dels för att skivan inte kändes riktigt...lämpad för en 9:a? I min förra recension, på Sylvians Manafon, var det inte alls lika svårt. Sylvian är liksom... så mycket artist. Det ska inte vara någon skillnad, men det är det. Sylvian har skapat sin artistiska identitet i över 30 år, Editors' första skiva kom 2005. Inte för att det ska göra dem sämre. Och det är heller inte riktigt frågan, med tanke på att sist (före detta alltså) jag ryckte upp the number 9 var för Pen Expers, och dessutom för en skiva som var deras första. Så där föll det argumentet ihop. Med Editors, som jag lyssnat ohälsosamt mycket på under den senaste tiden (om man ska tro last.fm), känns så... breda. De har gjort en massa låtar som jag verkligen, verkligen gillar (hittade French Disko nu också, sweetness!), men larvigt nog tar det emot någonstans. Det är jäkligt bra låtar, men utan att slå an sådär brutalt mot hjärteroten... om jag gör mig förstådd? Pen Expers är så råa, så brutala och oslipade, men med en fruktansvärd energi. Editors skriver fantastiska, svartblänkande popsymfonier, men utan att det skär. Så 8/10 fick det bli.

Vi går rakt på sak. Härom dagen dog min pappa. Vi vet inte exakt när, eller av vad, ännu. Eftersom han inte var inlagd eller hade en diagnos måste vi vänta på obduktionsresultat, även om stroke/hjärtattack är de troligaste alternativen. Med tanke på hur han levt sitt liv, är det inte heller förvånande för någon att han blev en gammal gubbe redan vid strax över femtio års ålder. Jag har under de senaste åren träffat mina föräldrar en eller två gånger per år, i år är första gången på väldigt länge som jag kommer att vara i Sverige under jul. Det hann pappa inte med. Det känns inte verkligt någonstans. När mamma ringde med beskedet hann jag redan under den millisekund som utgjorde pausen efter att hon sagt "sätt dig ner, det har hänt en sak" hinna tänka "pappa har dött". Och visst. Den dagen var jag helt förstörd och grät och vrålade av frustration. Ángel  kom hem till mig och klappade på huvudet och berättade om hur det var när HANS pappa dog, för tio år sedan. Trots att det låter som något som går emot alla instinkter, så tror jag på något sätt att det här med att behöva baxa ner sin pappa i kistan och sen ta hissen ner på bottenplan, ensam med kistan i hissen, förmodligen hjälpte till att göra det hela mer naturligt. De döda är inte farliga. De är bara döda. Mycket av sorgen som ett dödsfall medför är också rädsla, den egna rädslan för vad som komma skall, och en påminnelse om att livet, klyschigt nog, är kort. Mitt i allt skakande och snorande ringde min chef, Ángel förklarade vad som hänt, och där startade telefonkedjan. Max en halvtimme senare började min telefon tokringa och överbelastas av "jag beklagar"-sms. På ett sätt uppskattar jag att inte behöva släppa nyheten själv (det hade jag nog inte ens gjort, tror jag), men, med risk för att låta otacksam, samtidigt är det ohyfsat och påträngade av en specifik person att ta på sig att ringa hela min bekantskapskrets med "nyheten", eftersom detta ju är fullkomligt lysande skvaller! Mitt i allt började folk jag träffar någon gång varannan månad på stan, ringa och säga att de var "såååå ledsna". Det håller inte. Inse er roll, håll käften, back off.

Jag är på något sätt glad över att det här hände nu, och inte för några år sedan, när jag var tokförbannad på pappa och hans val och prioriteringar. Efter hans förra stroke för ett år sedan tog han sig själv i kragen och plockade upp sig från golvet. Och så vann gubbjäkeln 100 000 på lotto. På riktigt. Pengar som jag fick köpa ny dator för och min syster använde till att ta körkort. Resten misstänker jag att pappa köpte bullar och vingummin för. För det är vad mamma har berättat fanns i lägenheten, eller i köket. En massa bullar och vingummin.

Jag är glad över att jag hann sluta fred, att vi hittade tillbaka, och att vi hade en helt ok kontakt under den sista tiden. Det sista jag hörde från min pappa var efter att jag i ett sms bannat honom för att han inte rörde tillräckligt på sig (efter den första stroken fick han rullator), varpå han svarar: "Ibland går jag ut ibland inte. Beror på väder och hur jag själv mår. Ta det lugnt, ta en toy som man sa förr". Jag kan riktigt se hur roligt han själv tyckte att det sista var och hur han satt och småfnissade för sig själv där i soffan med sina vingummin uppradade bredvid cigaretterna.

Hej då pappa.

Om någon timme ska jag på Planta Bajas invigningskväll för höstprogrammet, så peppad! Spelar gör Guadalupe Plata, a.k.a. ett av landets bästa band (jag är fullt allvarlig här!). Så jävla fantastiska! Primitiv, översexuell rock'n'roll och becksvart blues. Pedro de Dios är dessutom en av de bästa gitarrister jag någonsin sett. Dessutom ska min bästa Aída, frontwoman för Arisca, sjunga ett par låtar. Kan inte bli dåligt.

Sedan är Los Creyentes, också de från Úbeda, huvudnumret. Har inte sett dem förut, men med tanke på att de delar gitarrist med Guadalupe har jag svårt att tänka mig att det kan bli dåligt.

ROCK'N'ROLL!!!

 

Ángel alltså, inte jag. Jag var när fotot togs relativt munter trots lång natts jobb. Juan tog kortet med min kamera. Sen fick han och Rafa hjälpa mig att baxa hem karl. Borde ha passat på att sno kostymvästen och kasta den medans han inte var vid medvetande.

Eller jag försökte åtminstone. Kommer nog aldrig att bli något vidare på foto, det är liksom inte min grej. Ángel får ta den sidan av verksamheten.

Hösten har kommit till Granada. Det märks också på att det börjar bli kallt att gå barfota inomhus, och strumpfota med för den delen. Snart åker vintertofflorna fram. Snart dags att åka och köpa paraffin till elementet också, annars blir det här min sista vinter. Det är aldrig någon som tror på en när man berättar om kombinationen Spanien + kallt, men det är sant. Granada ligger högt upp och det både blåser och regnar betänkligt under vintern. Snöar också, ibland. Inte för att det egentligen stör mig, det jobbiga är att komma hem och man aldrig blir varm! Husen är så dålig konstruerade att de 1) släpper in all kyla vintertid 2)kokar en levande under sommaren. Ibland frågar jag mig verkligen varför jag bor här.