GRX/TUNA
Det finns rätt många saker som jag tycker är bra med att inte bo i Sverige. För även om jag klagar på Spanien hela tiden och ofta tycker att folk är sjukt otrevliga och att saker inte funkar "som de ska", så är det ju ändå de facto här jag bor. Trots att jag hatar hela den förlamade statsapparaten, skvallertvmonopolet, att bara kunna duscha i 10 minuter, och ett rättssystem som möjliggör att extremhögern åtalar en domare som försöker gräva i fascismens mord och rikta ljus mot vissa delar av spansk historia (ja, det är sant!). Jag bor här. Trots att jag har ett taskigt jobb utan kontrakt (garanterat mer regel än undantag, åtminstone i Granada), så har jag bott här i 4 år.
Nu ska jag väl börja bestämma mig för om jag ska flytta, men det är väl egentligen en annan sak. Frågan är kanske mest om jag har lust att börja om på nytt. Är läget såpass infekterat? Svårt att säga än så länge.
Anyhow. En sak som är hemskt bra med att inte bo i Sverige är att man slipper Melodifestivalen. Det är sjukt skönt. En annan sak är att jag får sjukt mycket mer ragg här. Extremt mycket mer. Skabben behöver man ju inte tänka på, bara att vifta bort (de är en bieffekt av att jobba i bar). Men en kille som Á hade jag aldrig fått i Sverige. Han hade aldrig, aldrig sett mig. Det är väldigt klyschigt att dra upp det här med att folk i Sverige är så stela etc., men det är fan sant. Jag är inte överdrivet förtjust i att gå ut hemma i Mälardalen, för det är så otroligt obekvämt. Men å andra sidan, så kanske det är lite av det jag pratade med Jannica om häromveckan; när man kommer tillbaka till sin uppväxtort (i mitt fall Eskilstuna) så överväldigas man av tonårsminnen. Och man blir återigen traumatiserad, om man under den perioden inte var bekväm med platsen och sig själv. Man transporteras liksom tillbaka till 16 år. Därför har jag väldigt svårt att se mig i Eskilstuna igen inom de närmaste åren. Här, i Granada har det däremot hänt en massa saker som varit bra för mig, på många plan.
Och så kan jag vara ute till 7 på morgonen om jag så behagar.
Nu ska jag väl börja bestämma mig för om jag ska flytta, men det är väl egentligen en annan sak. Frågan är kanske mest om jag har lust att börja om på nytt. Är läget såpass infekterat? Svårt att säga än så länge.
Anyhow. En sak som är hemskt bra med att inte bo i Sverige är att man slipper Melodifestivalen. Det är sjukt skönt. En annan sak är att jag får sjukt mycket mer ragg här. Extremt mycket mer. Skabben behöver man ju inte tänka på, bara att vifta bort (de är en bieffekt av att jobba i bar). Men en kille som Á hade jag aldrig fått i Sverige. Han hade aldrig, aldrig sett mig. Det är väldigt klyschigt att dra upp det här med att folk i Sverige är så stela etc., men det är fan sant. Jag är inte överdrivet förtjust i att gå ut hemma i Mälardalen, för det är så otroligt obekvämt. Men å andra sidan, så kanske det är lite av det jag pratade med Jannica om häromveckan; när man kommer tillbaka till sin uppväxtort (i mitt fall Eskilstuna) så överväldigas man av tonårsminnen. Och man blir återigen traumatiserad, om man under den perioden inte var bekväm med platsen och sig själv. Man transporteras liksom tillbaka till 16 år. Därför har jag väldigt svårt att se mig i Eskilstuna igen inom de närmaste åren. Här, i Granada har det däremot hänt en massa saker som varit bra för mig, på många plan.
Och så kan jag vara ute till 7 på morgonen om jag så behagar.
Kommentarer
Trackback
