Det här med monogami, igen
Min kompis J fick härom dagen ur sig att han (och underförstått flera) varit förvånade över att jag och Á faktiskt fortsatt träffas och inte bara typ råkat hamna i samma säng ett par gånger. Inte för att det hade förvånat honom att vi fått ihop det, utan att det varat längre än ett par månader. "För vi vet ju alla hur Á är...."... och även om han utelämnade det, så vet jag att det han tänkte var "och vi vet hur du är också". Han har helt rätt. Á är visserligen bra mycket mer öppet liberal än mig, och har ett långt, öppet förhållande bakom sig, men jag har också mentalt svårt att vara monogam.
J själv befinner sig i ett flerårigt förhållande, och har såvitt jag vet inte gjort några övertramp, men jag har svårt att tro att han inte skulle kunna tänka sig det.
Jag tror att de flesta vid något tillfälle utan större problem skulle kunna. Eller?
Hur mycket du än tycker om och respekterar din partner, så kan du ändå vid slumpat tillfälle bli attraherad av någon annan. Om detta aldrig hänt dig, så skulle jag vilja ha en detaljerad analys över din livs- och relationshistoria.
Det här är inget man varken borde skämmas för eller ljuga om. Det händer garanterat de allra flesta. Frågan är snarare om man väljer att gå vidare med tanken som ploppade upp i ens huvud eller inte. "Otrohet" är en svår fråga, och något av det svåraste att hantera i ett förhållande. Och omgivningens inställning till det hela. Det är ju ett gammalt och ruttet faktum att manlig otrohet är vidare accepterat än kvinnlig dito. Samtidigt är ju mannens otrohet pinsam och skamlig för kvinnan på ett sätt som inte gäller för det omvända. Är mannen otrogen, skäms kvinnan. Är kvinnan otrogen, blir mannen förbannad. Det är en milsvid skillnad här.
Hursomhelst. Det är ju som bekant mycket trevligt att leva i ett förhållande. Många fördelar. Men samtidigt, spänningen ligger ju långt under nollpunkten för de flesta redan efter något år. Så det är väl här vi skiljer oss åt. Vissa vill ha kicken, andra vill ha säkerheten. Personligen älskar jag kicken, och har inga problem med att förklara det för Á. Men detta är tydligen något oerhört provocerande för de flesta. Kollega J häpnade totalt, samtidigt som ett litet ljus förmodligen tändes någonstans långt inne i hans huvud.
Just skulle jag inte ha något emot att hångla med åtminstone 2 personer, varav ingen är Á. Fast det utesluter ju självklart inte att jag också vill hångla med honom. Och det utesluter inte heller att jag vid ett givet tillfälle kan bli svartsjuk. Men ändå. Den här besattheten av absolut monogami är väl ändå lite tråkig?
J själv befinner sig i ett flerårigt förhållande, och har såvitt jag vet inte gjort några övertramp, men jag har svårt att tro att han inte skulle kunna tänka sig det.
Jag tror att de flesta vid något tillfälle utan större problem skulle kunna. Eller?
Hur mycket du än tycker om och respekterar din partner, så kan du ändå vid slumpat tillfälle bli attraherad av någon annan. Om detta aldrig hänt dig, så skulle jag vilja ha en detaljerad analys över din livs- och relationshistoria.
Det här är inget man varken borde skämmas för eller ljuga om. Det händer garanterat de allra flesta. Frågan är snarare om man väljer att gå vidare med tanken som ploppade upp i ens huvud eller inte. "Otrohet" är en svår fråga, och något av det svåraste att hantera i ett förhållande. Och omgivningens inställning till det hela. Det är ju ett gammalt och ruttet faktum att manlig otrohet är vidare accepterat än kvinnlig dito. Samtidigt är ju mannens otrohet pinsam och skamlig för kvinnan på ett sätt som inte gäller för det omvända. Är mannen otrogen, skäms kvinnan. Är kvinnan otrogen, blir mannen förbannad. Det är en milsvid skillnad här.
Hursomhelst. Det är ju som bekant mycket trevligt att leva i ett förhållande. Många fördelar. Men samtidigt, spänningen ligger ju långt under nollpunkten för de flesta redan efter något år. Så det är väl här vi skiljer oss åt. Vissa vill ha kicken, andra vill ha säkerheten. Personligen älskar jag kicken, och har inga problem med att förklara det för Á. Men detta är tydligen något oerhört provocerande för de flesta. Kollega J häpnade totalt, samtidigt som ett litet ljus förmodligen tändes någonstans långt inne i hans huvud.
Just skulle jag inte ha något emot att hångla med åtminstone 2 personer, varav ingen är Á. Fast det utesluter ju självklart inte att jag också vill hångla med honom. Och det utesluter inte heller att jag vid ett givet tillfälle kan bli svartsjuk. Men ändå. Den här besattheten av absolut monogami är väl ändå lite tråkig?
Kommentarer
Trackback
