frivilligexil

I och för sig är man väl redan framme, och det med råge. Jag är 25, det vill säga halvvägs. Tillbringar alldeles för mycket tid med att idissla över vad alla andra gör för spännande saker.
Igår satt jag och bäste J och snackade om vad fan vi ska ta oss till egentligen. Eftersom han är tokgrym på det han gör så oroar jag mig inte nämnvärt för hans framtid. Däremot börjar det bli rastlöst på den här fronten nu. Stan börjar bli för liten, inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, men jag känner ett sug efter nya saker.

Fast samtidigt så är det ofta jag inte vet vad sjutton jag håller på med. Eller vart jag ska ta vägen. Klart är att jag inte kommer att ta hänsyn till Á om min flyttsjuka blir för stark. Jag tror inte på självuppoffring för ett förhållandes sak.

Vad skönt det skulle vara att få bli 18 år igen. Vilka visioner man hade då, och vad bra man var på allt. Nu är det så enkelt att bara se begränsningarna.

Förhoppningsvis får jag flera projekt på fötter i år. Väntar bara på att startkapitalet ska komma in. För jag vill fanimej inte sitta på samma ställe om ett år.