Ordning i leden!
Dags att bli rabiat igen. Är det inte stavning och språkfel så är det något annat.
En sak som gör mig fullkomligt, fullkomligt galen är folk som 1)går långsamt och tar upp hela trottoaren 2)med ett sällskap på två personer lyckas ta upp en hel gata genom att gå en hit, än dit 3)folk som inte släpper förbi en trots att de ser att man går fortare/har bråttom/båda delarna 4)folk som kliver rakt ut på gatan, gärna samtidigt som de fäller upp ett paraply, utan att titta om det kommer någon som potentiellt får paraplyet i ansiktet.
Dessa fyra faktum, och liknande, gör att det är ett jävla helvete för mig att ta mig genom Granada närhelst det råkar vara mycket folk ute. Granainos har liksom inget jävla folkvett. Folk vandrar hit och dit, nämen oj, det var visst något där i fönstret jag måste titta på, oj, det vi pratar om är så viktigt så att vi måste STANNA utan någon uppenbar orsak (efter någon minut fortsätter vi att långsamt, långsamt promenera framåt), det viktigaste av allt är ju att vi alla går i bredd, oavsett om vi är två eller åtta personer. Den som har bråttom får väl ta någon annan väg! För här går jag med min man, våra barn och barnbarn och gamla mamma i sin rullstol!
Det låter ju hemskt gulligt och "sydländskt", men det är bara jävligt irriterande. Folk öppnar aldrig upp och släpper förbi någon annan, och ber man om passage blir man gärna utskälld ("vad gör du blondie, ska du riva av armen på mig eller?!?!?!?! JÄVLA UTLÄNNING!!!!). Vad fan. Är det för mycket begärt. Jag vet att Granada är en jäkla småstad, men kan inte folk sluta tänka som om de satt hemma på torget i nån by i Alpujarras och vattnade sina åsnor (sist när jag var upp skrämde vi de facto ett helt gäng åsnor med motorcykeln)?
Så här gillar jag C/Navas: Inte så här:
Ikväll ska jag dricka vin med Heidi. Hoppas att det slutat regna tills dess så att jag inte behöver slå nån med mitt fina Lisbeth Dahl-paraply.
En sak som gör mig fullkomligt, fullkomligt galen är folk som 1)går långsamt och tar upp hela trottoaren 2)med ett sällskap på två personer lyckas ta upp en hel gata genom att gå en hit, än dit 3)folk som inte släpper förbi en trots att de ser att man går fortare/har bråttom/båda delarna 4)folk som kliver rakt ut på gatan, gärna samtidigt som de fäller upp ett paraply, utan att titta om det kommer någon som potentiellt får paraplyet i ansiktet.
Dessa fyra faktum, och liknande, gör att det är ett jävla helvete för mig att ta mig genom Granada närhelst det råkar vara mycket folk ute. Granainos har liksom inget jävla folkvett. Folk vandrar hit och dit, nämen oj, det var visst något där i fönstret jag måste titta på, oj, det vi pratar om är så viktigt så att vi måste STANNA utan någon uppenbar orsak (efter någon minut fortsätter vi att långsamt, långsamt promenera framåt), det viktigaste av allt är ju att vi alla går i bredd, oavsett om vi är två eller åtta personer. Den som har bråttom får väl ta någon annan väg! För här går jag med min man, våra barn och barnbarn och gamla mamma i sin rullstol!
Det låter ju hemskt gulligt och "sydländskt", men det är bara jävligt irriterande. Folk öppnar aldrig upp och släpper förbi någon annan, och ber man om passage blir man gärna utskälld ("vad gör du blondie, ska du riva av armen på mig eller?!?!?!?! JÄVLA UTLÄNNING!!!!). Vad fan. Är det för mycket begärt. Jag vet att Granada är en jäkla småstad, men kan inte folk sluta tänka som om de satt hemma på torget i nån by i Alpujarras och vattnade sina åsnor (sist när jag var upp skrämde vi de facto ett helt gäng åsnor med motorcykeln)?
Så här gillar jag C/Navas: Inte så här:
Ikväll ska jag dricka vin med Heidi. Hoppas att det slutat regna tills dess så att jag inte behöver slå nån med mitt fina Lisbeth Dahl-paraply.
Kommentarer
Trackback
