Soldier on
Uh. Jag har precis lagt undan företagsekonomiböckerna, tenta på lördag. Ska bli hemskt skönt att bli klar med eftersom jag just nu håller på med tre kurser istället för två. Har tillräckligt med affärsredovisningen (fast jag börjar fatta grejen med det nu, tror jag!). Fick tillbaka marknadsföringsprojektet idag också, gick bra, men hade gärna fått gå ännu lite bättre. Men nu har man väl något att gå på vad gäller vad man måste prestera iaf. Och så tror jag att ju mer jag skriver, desto bättre blir det. Fast just nu är jag översvämmad av jobb, så jag hinner inte riktigt ge allt den tid det behöver. Skulle behöva skriva om flera sidor till byråwebben och ändra jobbets agenturspresentation här och där, men jag hinner helt enkelt inte.
Härom dagens födelsedagsfirande gick väl ungefär som planerat. Inte så hemskt mycket folk, men jag hade fri bar hela kvällen, så jag var glad ändå. Inte en enda euro gjorde jag av med mellan 22 och 10 (och ja, jag lade mig 10. Dricker man mycket vatten och äter kanapéer så går det alldeles utmärkt). Jag och Á försökte starta en pogo till Lions Constellations nittiotalsoväsen, men ingen ville knuffas med oss.
Project: Komakino var väl ganska underhållande i sin strävan att skapa en exakt blandning av Joy Division och Sisters of Mercy. S var förbannad och snäste om att de var fullkomligt oorginella och äckliga, jag förstår poängen, men det placerar oss samtidigt återigen i den gamla idisslade diskussionen om huruvida all bra musik är orginell. Jag tycker inte att den varken är eller behöver vara det.
Bilder på mig själv lägger jag upp för att jag tycker att det är så himla kul. Jag ser ju lite ut som en emo när det kommer omkring, ändå. Det kan ha varit Fifi som påstod det från början, jag minns inte, men jag förnekade det säkert. Och man ser ju inte resten (för att jag medvetet skippade att visa upp min My Chemical Romance-tee, omg omg omg snacka om att mörda sin status).
Ah. Självbekräftelse är att bestämma sina egna vinklar. Vänstersidan är ju avgjort min bästa. Men det visste jag redan.
Härom dagens födelsedagsfirande gick väl ungefär som planerat. Inte så hemskt mycket folk, men jag hade fri bar hela kvällen, så jag var glad ändå. Inte en enda euro gjorde jag av med mellan 22 och 10 (och ja, jag lade mig 10. Dricker man mycket vatten och äter kanapéer så går det alldeles utmärkt). Jag och Á försökte starta en pogo till Lions Constellations nittiotalsoväsen, men ingen ville knuffas med oss.
Project: Komakino var väl ganska underhållande i sin strävan att skapa en exakt blandning av Joy Division och Sisters of Mercy. S var förbannad och snäste om att de var fullkomligt oorginella och äckliga, jag förstår poängen, men det placerar oss samtidigt återigen i den gamla idisslade diskussionen om huruvida all bra musik är orginell. Jag tycker inte att den varken är eller behöver vara det.
Bilder på mig själv lägger jag upp för att jag tycker att det är så himla kul. Jag ser ju lite ut som en emo när det kommer omkring, ändå. Det kan ha varit Fifi som påstod det från början, jag minns inte, men jag förnekade det säkert. Och man ser ju inte resten (för att jag medvetet skippade att visa upp min My Chemical Romance-tee, omg omg omg snacka om att mörda sin status).
Ah. Självbekräftelse är att bestämma sina egna vinklar. Vänstersidan är ju avgjort min bästa. Men det visste jag redan.
Kommentarer
Trackback
