frivilligexil

Fan vad jag hatar att ha hantverkare hemma. Jag får städmani och gömmer en massa knasiga saker som jag inte vill att någon ska peta på. Nu är jag iofs tacksam för att jag kan duscha och diska igen. Rörmokaren dammsög ut en stenhård boll av fett och diverse produktrester som väl suttit i mitt vattenrör i flera års tid. Bollen var av storlek mina två knytnävar, no kidding.

Snusk galore.

Ha!  Har varit ute på Avenida de Andalucía, långt borta vid fakulteten för konst (aka långt åt helvete) och rotat igenom en halv mc-affär, för att till sist hitta ett par byxor (Spyke Hudson) som funkar för långfärd. Imorgon bär det av mot Lissabon, vilket uppskattningsvis bör ta 7-8 timmar. Långresa på mc är så meditativt, och jag föredrar det definitivt före bil. Bara ibland på motorväg när långtradarna kommer väl nära blir det lätt obehagligt, men det är väl också för att jag har varit med om en olycka redan och hjärnan sätter igång och associerar direkt. Förhoppningsvis. Inte obsessa nu.

My pants, my pants, my pants my pants my pants

Det skulle ju vara trevligt om det kunde sluta vara så himla kallt snart. Då kanske jag någon gång lyckas masa mig ur sängen före halv tolv. Det är ju som bekant svårt att kliva upp när man varken måste eller vill (och därtill inte har någon centralvärme). Så därför hinner jag aldrig med någonting över huvud taget, och jag är alltid trött. Nu har jag gått igenom ett par texter, ska läsa lite finansiell planering och sen ta en promenad och vädra skallen.

An Education, förresten. Vad bra Alfred Molina är jämt, om man får tycka det.

Jag sitter och väntar på att An Education ska buffras tillräckligt. Vad trevligt det är att få höra lite engelsk accent som omväxling. Hade nästan glömt att den fanns.
Helgen har varit lång, mycket lång... I lördags var jag tvungen att jobba en spelning med ett band som roade sig (däremot var mina öron inte fullt lika roade) med Muse- och Pearl Jam-covers. Note to all them stupid bitches: försök inte er på Matthew Bellamys absurda falsett om ni inte inte har förutsättningarna (vilket ni troligtvis inte har). Men när det väl gick över började jag och kollega J fira vår bar-återförening med Jäger och osedliga kommentarer om pojkar och flickor längs disken. J började dra sjukt grisiga sexhistorier om sina ex (komplett med att bli överraskad av tjejens mamma och få gömma sig under sängen); jag hånskrattade glatt. Kvällen/morgonen slutade med att Mimi stoppade ner en påvestaty i en chipsskål hemma hos Á och döpte det hela till "el Papádromo" (både påven och potatis kan översättas till "papa/s").

Om jag inte hört brödkiosktanten hojta om att det faktiskt är internationella kvinnodagen idag, så hade jag med största sannolikhet glömt bort det. Har väldigt svårt att besluta mig för hur jag ställer mig till det hela. Dock så är det ju otroligt komiskt med folk (läs: Moderaterna på Twitter) som gratulerar kvinnor idag. Kvinnodagen är inte Mors dag (fast de skulle väl allt gärna vilja det, i det där nya arbetarpartiet). Kvinnodagen handlar om rättigheter. Sen kan man ju komma med det gamla utslitna argumentet att t.ex. Sverige redan är jämställt. Det är det inte. Det är klart att vi redan har många saker som fattas för kvinnor annorstädes, det går inte att förneka, men det betyder inte nödvändigtvis att vi är framme. Jag lever för närvarande i ett samhälle med väldigt stark machokultur och det hör tyvärr till vardagen för mig att bli uträknad, utpekad och väldigt ofta förolämpad på grund av mitt kön. Det är till exempel ingen som tror att jag kan hantera mitt jobb. Eller så förväntas det att jag ska leka idiot och fnissa åt folk som försöker kladda på en medans man jobbar. Min reaktion är givetvis den helt motsatta och jag har därför ett visst rykte om mig att vara tvär och otrevlig bland dem som anser att kvinnor "ska vara kvinnor".

Å ena sidan känns kvinnodagen som något lite förlegat som idé, att dess blotta existens pekar ut oss som en "minoritet" som kan få sin lilla dag om året för att vi ska vara nöjda. Men å den andra, så fyller den uppenbarligen ett syfte. Dessutom är det kanske okej att bli grattad av Moderaterna när allt kommer fram. Det verkar ju så jobbigt att ha kuk, så grattis till mig liksom.

Äntligen. Det har varit världens längsta två veckor. Jag har knappt varit utanför lägenheten förutom när jag jobbat, och någon strö-öl med respektive. Nu ska jag bara ta tag i kalkyl-"simuleringen" och fortsätta läsa så är jag safe.

Herregud. Vilken dödstråkig uppdatering. Men jag har så många småsaker att tänka på samtidigt att det är svårt att få styr på det. Har skrivit recension till imorgon, har läst, har jobbat lite, men det är fortfarande många reflektioner som far runt i skallen. Och framförallt, det är ett program om ufon på tv. Med Iker! Med lite tur blir det lite spöken snart också (Cuarto Milenio är ett program på spanska kanal Cuatro som behandlar allehanda övernaturligheter, häxerier och mysterier varje söndagsnatt)!

Jag pluggar som ett djur. Eftersom jag har en grej som släpar bakom sen tidigare måste jag göra två heltidskurser på samma gång, samtidigt som jag måste jobba. En ganska otippad grej är att jag faktiskt gillar ekonomistyrning. Det är skönt att få ett lite vidare perspektiv på alla de grenar vi varit in på tidigare.

Annars funderar jag lite på den här bloggen. Vad ska jag göra av den? Vad ska den vara?
Svaret är kanske att den får bli vad jag känner för vid varje tillfälle. För det är komplicerat att välja på förhand. Senare kanske man lär sig. Det var lättare att blogga om musik när man inte skrev någon annanstans. Och det var lättare att blogga överhuvudtaget när man inte gjorde något annat alls. Men samtidigt är det ju också så att man, ju mindre man MÅSTE göra, blir mindre effektiv på det stora hela. När jag var arbetslös/väntade på att komma in på högskolan var det ett flerdagarsprojekt att gå ut med soporna, eftersom man ju också var tvungen att gå och köpa mjölk... och båda sakerna på en dag blev ju bara för mycket. Nu är jag fortfarande lite rostig i studierna, men jag börjar få upp takten igen. Och hittills har det ju gått bra. Lite tråkigt bara att jag och á inte hinner ses så ofta som vi skulle vilja alla gånger, men samtidigt är det faktiskt att föredra. Behöver min egentid här. Det enda jag för närvarande känner att jag tappar är musiken, eftersom jag nte är kapabel att lyssna på musik när jag pluggar, jag drömmer mig bort till landet Ingenstans istället för att greja med redovisningsteorin...

Ni ser, nu tappade jag tråden igen. Darn you, Sean Roman.

Jag är bara så sjukt jäkla upptagen med skola (läsa ikapp tre veckor på tre dagar, gjort, men nu får jag inte in något mer i skallen) och alla dessa kalkyler, budgetar och ränteberäkningar. Mycket oglamoröst. Dessutom har jag varit förbannad i några dagar eftersom jag mitt i allt fått en enorm, sjukt ful reklambanderoll hängande från min balkong utan att någon frågat/sagt till.

I eftermiddag ska jag, Á, Aida och Maik ta bilen till Sevilla och MondoSonoros "demofinal" (vad föråldrat ordet demo låter, helt plötsligt). Spelar gör Guadalupe Plata, som jag som bekant kan se hur många gånger som helst, och kollega Js projekt UFO Kidnappers (må vara att de har snott hälften de gör från Daft Punk och resten från Justice, men för en kväll med electro förlåter jag det)

Måste man så måste man.

 

Fin klädhög och risigt hår! Fotandet gick på fem röda, och nu tänker jag fanimej inte sätta foten utanför dörren mer idag. Måndag är min söndag.

Nu ska jag på fotosession med Lucia och Rafa. Är bokstavligen Lucias affischbarn. Förhoppningsvis blir det snyggt!

I och för sig är man väl redan framme, och det med råge. Jag är 25, det vill säga halvvägs. Tillbringar alldeles för mycket tid med att idissla över vad alla andra gör för spännande saker.
Igår satt jag och bäste J och snackade om vad fan vi ska ta oss till egentligen. Eftersom han är tokgrym på det han gör så oroar jag mig inte nämnvärt för hans framtid. Däremot börjar det bli rastlöst på den här fronten nu. Stan börjar bli för liten, inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, men jag känner ett sug efter nya saker.

Fast samtidigt så är det ofta jag inte vet vad sjutton jag håller på med. Eller vart jag ska ta vägen. Klart är att jag inte kommer att ta hänsyn till Á om min flyttsjuka blir för stark. Jag tror inte på självuppoffring för ett förhållandes sak.

Vad skönt det skulle vara att få bli 18 år igen. Vilka visioner man hade då, och vad bra man var på allt. Nu är det så enkelt att bara se begränsningarna.

Förhoppningsvis får jag flera projekt på fötter i år. Väntar bara på att startkapitalet ska komma in. För jag vill fanimej inte sitta på samma ställe om ett år.

Eftersom jag så snällt bad om det så fick jag Fredrik Strages Stragetxt i julklapp (ett sätt att underlätta för mor min samtidigt som jag besparar mig själv ännu en filosofibok på kanslisvenska. Bläddrade lite hemma på byn, då väldigt selektivt och adrenalinsökande, nu forsar jag fram genom boken som Río Genil här nu efter spöregnen.
Någonstans läste jag visst att det numera var ute med att på Stragemanér ha tokkoll på all popkultur i hela universum, och var jag nu än läste det och vem som än skrev det, så kan de mycket väl ha rätt. Jag tycker dock (givetvis utan att någonsin ha träffat karln ifråga) väldigt mycket om Fredrik och hans skamlösa adjektivdroppande och refererande hit, dit och till Korea. Nu var det här dock inte tänkt att urarta till en fantext, utan det som triggade mig var mer en specifik del i en text om Fredriks uppväxt som mer eller mindre hopplös nörd.

Först vill jag påpeka att jag aldrig var fullt lika nördig. Jag spelade aldrig rollspel. Givetvis lästes det fantasy och läroböcker i alvspråk införskaffades, men sen tog det stopp. Samtidigt inser jag att det inte gör mig det allra minsta bättre, eftersom spetskompetens ju som bekant är vad som efterfrågas nuförtiden. Hade jag nördat ner mig helt så hade kanske jag också haft en riktig karriär nu!

För att återgå till ämnet. Strage talar bland annat om sina försök att skolka och den effekt de hade på hans nerver, och hur han tjugo år senare drömmer mardrömmar om att komma för sent till ett prov. Här kan vi bara skaka hand. Och jag kan bara konstatera att jag absolut bosatt mig i fel land. Jag är nämligen fullkomligt anal vad gäller tid, scheman, deadlines och så vidare, vilket ju som bekant inte går alltför väl ihop med det spanska (ökänt men likväl sant) "mañana"-tänket. Jag har aldrig varit sen till jobbet, något jobb i hela mitt liv, med undantag för den enda gång jag försov mig när jag jobbade på ICA (och började fucking fem på morgonen). Jag är alltid, alltid i tid och väntar hellre en timme än kommer tjugo minuter försent (även om det börjar försvinna nu). Med lite god vilja kanske man skulle kalla det att ha respekt för andras tid (eller bara tiden i sig självt), men samtidigt är det också just tidsödande. Och det sliter på nerverna, vill jag lova. Men ändå är det fullkomligt omöjligt för mig att bara skita i minutvisaren. Här funkar det så att om du stämmer träff med en bekant en utsatt tid, låt oss säga 21, så är jag på plats 21. Däremot är det mer en lyckad slump om den andra parten dyker upp före 21.30. Detta är också en stor anledning till varför så få saker någonsin blir gjorda i det här landet (den andra är det faktum att en statsanställning är på livstid). Ska jag göra myndighetsgrejs eller har läkartid, garderar jag mig gärna med en halvtimme för att vara säker på att jag går rätt etc. (detta gäller då speciellt här i Granada där inget någonsin verkar vara skyltat, ingen adress finns på kallelsen och ingen vet var något ligger).

Detta leder också givetvis till att jag inte är stresstålig för fem öre i en slumpad/oväntad situation. Punktligheten bottnar syvende och sist i en kontrollfixering, som i sin tur kan orsaka väldigt underliga scenarion om jag blir överraskad. Om jag däremot har koll på läget, så är stressen snarare ett stimulansmedel för självförtroendet. Kolla, jag klarar det. Därför är jag alltid skitbra på mina jobb efter ett tag även om det i början varit katastrof. Även om jag personligen inte har mardrömmar om missade prov, så är fortfarande tanken nog för att provocera obehag. Det är jobbigt, pinsamt och lämnar ut ens noll koll i ett oönskat läge. Hittills har planering visat sig överlägsen vad gäller behaglighetsgrad, så det känns bäst att fortsätta på det spåret.

Varför ser allt ut som skit i Internet Explorer? Jag vet ju svaret, men det är ju ändock ack så frustrerande. DÖ IE.

Jag steg upp för två timmar sen, sitter fortfarande i pyjamas, borde tentaplugga för morgondagen men asch det ordnar sig nog... Dessutom ska jag lista, recensera och förbereda lördagens skivspelande! Yes, yours truly är tillbaka vid mixerbordet! Ska värma upp för J, lite som en smygstart. Men 4,5 timme blir det åtminstone, så jag måste styra upp mina skivor och preppa och tänka på BPM och sånt.

Speciellt inte dina kursare, hur trevliga de än må vara. Grupparbeten på distans måste vara den sämsta idén som kläckts sen bakmaskinen. Just nu har jag ett försenat arbetes analys på halsen, eftersom min partner, som igår sade att hon skulle ta hand om att skriva det som fattades, skickat mig FEM RADER. Vi pratades vid runt 2 inatt, mailet kom kl 6. Fem rader på fyra timmar? Driver ni med mig? Jag har inte tid med det här. Jag har inte tid med något över huvud taget.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA


jagharsåjävlamycketattgöraochsnällainteenendasaktillnufördetendajagvillärattgåutochdrickaöl.

Min kompis J fick härom dagen ur sig att han (och underförstått flera) varit förvånade över att jag och Á faktiskt fortsatt träffas och inte bara typ råkat hamna i samma säng ett par gånger. Inte för att det hade förvånat honom att vi fått ihop det, utan att det varat längre än ett par månader. "För vi vet ju alla hur Á är...."... och även om han utelämnade det, så vet jag att det han tänkte var "och vi vet hur du är också". Han har helt rätt. Á är visserligen bra mycket mer öppet liberal än mig, och har ett långt, öppet förhållande bakom sig, men jag har också mentalt svårt att vara monogam.
J själv befinner sig i ett flerårigt förhållande, och har såvitt jag vet inte gjort några övertramp, men jag har svårt att tro att han inte skulle kunna tänka sig det.

Jag tror att de flesta vid något tillfälle utan större problem skulle kunna. Eller?

Hur mycket du än tycker om och respekterar din partner, så kan du ändå vid slumpat tillfälle bli attraherad av någon annan. Om detta aldrig hänt dig, så skulle jag vilja ha en detaljerad analys över din livs- och relationshistoria.

Det här är inget man varken borde skämmas för eller ljuga om. Det händer garanterat de allra flesta. Frågan är snarare om man väljer att gå vidare med tanken som ploppade upp i ens huvud eller inte. "Otrohet" är en svår fråga, och något av det svåraste att hantera i ett förhållande. Och omgivningens inställning till det hela. Det är ju ett gammalt och ruttet faktum att manlig otrohet är vidare accepterat än kvinnlig dito. Samtidigt är ju mannens otrohet pinsam och skamlig för kvinnan på ett sätt som inte gäller för det omvända. Är mannen otrogen, skäms kvinnan. Är kvinnan otrogen, blir mannen förbannad. Det är en milsvid skillnad här.

Hursomhelst. Det är ju som bekant mycket trevligt att leva i ett förhållande. Många fördelar. Men samtidigt, spänningen ligger ju långt under nollpunkten för de flesta redan efter något år. Så det är väl här vi skiljer oss åt. Vissa vill ha kicken, andra vill ha säkerheten. Personligen älskar jag kicken, och har inga problem med att förklara det för Á. Men detta är tydligen något oerhört provocerande för de flesta. Kollega J häpnade totalt, samtidigt som ett litet ljus förmodligen tändes någonstans långt inne i hans huvud.

Just skulle jag inte ha något emot att hångla med åtminstone 2 personer, varav ingen är Á. Fast det utesluter ju självklart inte att jag också vill hångla med honom. Och det utesluter inte heller att jag vid ett givet tillfälle kan bli svartsjuk. Men ändå. Den här besattheten av absolut monogami är väl ändå lite tråkig?

 

Ah, Simon Gallup. En av de få karlar som på riktigt klär i wifebeater. Alla andra ser ju bara ut som troll där bredvid.

.... trumvirvel......

 

Nick Zinner. Inte för att han egentligen är speciellt attraktiv på nära håll (men i och för sig, hallå synfel..). Men jag gillar Munster-vibben, luggen, det enfärgade. Och gitarrspelet på Heads Will Roll.

 

Foto av David Belisle, via YYY-webb.

Uh. Jag har precis lagt undan företagsekonomiböckerna, tenta på lördag. Ska bli hemskt skönt att bli klar med eftersom jag just nu håller på med tre kurser istället för två. Har tillräckligt med affärsredovisningen (fast jag börjar fatta grejen med det nu, tror jag!). Fick tillbaka marknadsföringsprojektet idag också, gick bra, men hade gärna fått gå ännu lite bättre. Men nu har man väl något att gå på vad gäller vad man måste prestera iaf. Och så tror jag att ju mer jag skriver, desto bättre blir det. Fast just nu är jag översvämmad av jobb, så jag hinner inte riktigt ge allt den tid det behöver. Skulle behöva skriva om flera sidor till byråwebben och ändra jobbets agenturspresentation här och där, men jag hinner helt enkelt inte.

Härom dagens födelsedagsfirande gick väl ungefär som planerat. Inte så hemskt mycket folk, men jag hade fri bar hela kvällen, så jag var glad ändå. Inte en enda euro gjorde jag av med mellan 22 och 10 (och ja, jag lade mig 10. Dricker man mycket vatten och äter kanapéer så går det alldeles utmärkt). Jag och Á försökte starta en pogo till Lions Constellations nittiotalsoväsen, men ingen ville knuffas med oss.

Project: Komakino var väl ganska underhållande i sin strävan att skapa en exakt blandning av Joy Division och Sisters of Mercy. S var förbannad och snäste om att de var fullkomligt oorginella och äckliga, jag förstår poängen, men det placerar oss samtidigt återigen i den gamla idisslade diskussionen om huruvida all bra musik är orginell. Jag tycker inte att den varken är eller behöver vara det.




Bilder på mig själv lägger jag upp för att jag tycker att det är så himla kul. Jag ser ju lite ut som en emo när det kommer omkring, ändå. Det kan ha varit Fifi som påstod det från början, jag minns inte, men jag förnekade det säkert. Och man ser ju inte resten (för att jag medvetet skippade att visa upp min My Chemical Romance-tee, omg omg omg snacka om att mörda sin status).
Ah. Självbekräftelse är att bestämma sina egna vinklar. Vänstersidan är ju avgjort min bästa. Men det visste jag redan.

Jag har varit vaken i 2 timmar nu, för en gångs skull sovit bra, förmodligen för att jag bara drack vatten och fanta igår kväll på jobbet. Vanligtvis om jag blir seg brukar det bli någon tequila eller jäger, men vi sparar krafterna till ikväll istället. Jag och kollega J har fått ledigt, newbiesarna får ta över jobbandet.
Igår började jag dessutom allvarligt fundera på att börja spela skivor igen. Oscars session var så fruktansvärt tråkig och platt, helt utan innehåll. Ibland kan man som personal bli lite vrång på att behöva höra Friday I'm in Love för sjuttioelfte gången, men igår verkade det inte ens som att  gästerna uppskattade den hjärndöda hitkavalkaden. Typ.. the Bravery? En dj som inte uppdaterat skivväskan på fem år är per definition ingen bra dj. Åtminstone funkar det inte hos oss, eftersom tanken ju är att vi ska ha ny, spännande och fräsch musik i jämförelse med alla andra slamkrypare. Vill du ha klassiker kan du gå någon annanstans.

Anyhow. Ikväll, massa konserter på Copera. Inte så mycket som jag är intresserad av, möjligtvis kan Project: Komakino vara intressant, även om deras Joy Division-plagierande är mer än uppenbart (ta namnet till att börja med).
Nu: papiljotterande, innan Á hämtar mig: